Aftonbladet – 29 december 1870, sida 3

lorna så mäktigt väckts och stärkts, är det naturligt att mången svensk fosterlandsvän börjat inse vårt djupa behof af något motsvarande. Det är ocksä derföre som nu så många personer i vårt land, från ädlingen till bonden, nitälska och verka för att detta behof värdigt skall fyllas. På detta sätt uppkommen skall också folkhögskolan, eburu eller, rättare, just derigenom att hon arbetar på en äkta svensk grund, tillika blifva en ny, stark länk i den broderskapets kedja, som i våra dagar allt fastare knyter sig kring nordens tre folk. Härmed sägand2 mitt aktningsfulla farväl till den okände brefskrifvaren skall jag i dag något belysa det sätt, hvarpå just ett af de ämnen, i hvilka den svenska skolan för oss svenskar måste behålla öfvertaget, läres. Jag menar fosterlandets språk. En grundlig bekantskap med detta måste vara en sak, hvarpå folkhögskolan lägger hufvudvigt. Det gömmer sig liksom andar i språket, bundna krafter, hvilkas vingar det är jen förnuftig undervisnings mål att lösgöra för hvarje lärjunge, så att hans tanke på der kan lyfta sig. Jag har vid folkhögskolor både i Sverige och Danmark sett detta med de respektiva modersmålen lyckas; men, liksom jag tviflar på, att en svensk man vore lämplig lärare för danskar i deras språk, iikeså vill jag afstyrka, att till vårt modersmåls inöfvande bruka danska lärare för vårt eget folks söner. Fördenskull tror jag också icke, att någon i allo nyttig frukt kan vid en dansk folkhögskola vinnas af en svensk elev, såvida icke denne är så förtrogen med. sitt svenska modersmål, att han icke i tal och skrift låter sig förvillas genom att dagligen lyssna till våra grannars språk. IEndast en sådsn blir också i stånd att sedermera hemma i eget land verka den väckelse, om hvars önskvärdhet förut är taladt. Ty såvida han icke just genom sin vistelse i Danmark, hade hos sig utvecklat ett äkta svenskt sinne, så skulle han i sitt eget land väcka en befogad misstro såväl mot sig sjelf som mot folkhögskolan. Men detta är, såsom sagdt, föga att befara. Och nu till ssken! Jag känner ålderstigna personer, fruntimmer, hvilka, uppfostrade i ett ännu ej så alldeles utdödt system, skrifva franska korrekt, men hvilkas okunnighet i sitt svenska modersmål är så stor, att densamma endast kan jemföras med de flesta elevernas, då dessa inträda i folkhögskolan. De förra såsonr de zenare kunna knappast skrifva en rening, hvilken icke på en gång hvimlar af språkfel och logiska osgentligheter. Hvaraf komtser detta, om icke af den omständigheten, att de förra i ungdomen aldrig fylldes af den rätta kärleken och vördnaden för modersmålet, och att de senare: fingo afbryta sitt knappa studium deraf vid en,ålder, då de djupare andeliga behofven ännu ej vaknat. Detta ibästa fall. Oftast har läraren sjelf, hvarken i fruntimmerseller folkskolan, varit sitt uppdrag vuxen. Emellertid står i bådadera fallen resuktatet lika bjert, om än icke en hvar kommit att tänka på alla de menliga följder, som den fosterländska odlingen länge erfsrit och ännu erfar af ett så bakvändt förhållande. En uttömmande framställning af de i Danmark högt uppdrifna nordiska språkstudierna och dessa studiers förhållande till Danmarks nationeila litteratur, teater, konst och politik, skulle, genom den bjerta motsats mot vårt eget, som dervid måste uppenbara sig, blifva oss en vägledning att rätt inse betydelsen af det vi, genom. modersmålets tillbakasättande, sakna. Som det otvifvelaktigt kunde iotressera mången att höra, huru folkhögskolan på sitt lillx område söker draga i kamp på en gång mot okunnigbeten i modersmålets grammatiska byggnad och mot den likgiltighet för vår fosterländska litteratur, hvilken på intet vis är större i kojan än högre upp, så vill jag redogöra för de allmännaste dragen af den metod, som brukss åtminstone vid de flesta dylika skolor i D-nmark och Sverige. Smärre arvikelser kunha naturligtvis genom lärarves abroluta fribet och något skiftande åsigter, Få skilda ställen förekomma. Främst börjes naturligtvis med rättstafningen, hvilkens grundläror inskärcas dels venom täta skriföfningar, dels gepom murtiga samtal. Isyonerbet söker man att väcka upp språksionet gerom att tätt och ofta låta pieverna uppsöka de stamslägtade ord, som, svåra fall, kunna gifva en ledning till det rätta stafningssättet. Genom dessa öfningar ära de sig: att inse, att språket ej blott är op ord utan framför allt ett lefvande helt. Då, hvad den öfriga språkundervisning beträffar, arbetet icke går ut på, att, såsom då någon börjar att lära en pojkelatin,intvinga elevernas mione något främmande och allleles nytt, så är det också klart, att den der samla språkundervisningsmetoden, som vi påsot hvar minnas från vår barndom, icke heler är lämplig. Densamma vore dessutom: omöjlig att använda på unga bondesöner, d. 7. 5, på personer, hos hvilka minnet jemnförelsevis arbetar tungt, men hvilkas förständ och eftertanke är klar. Det gäller således: mufvudsakligen att väcka yrglingarne till med reterhet om de lager, som hvar och en omedretet löljer, då han ermsoörgsfullt söker att ittrycka sina tankar i ord. Men kan för det ändamålet i folkhögsko:n icke börja med en fullständig kurs i grammatiken, i hvilket fall dennas 20 a 30 från je pomla språken )ånade bevärmvingar skulle föras om hvarandra till ett kactiskt virrvarr. Skolars korta arbetstid kulle remligen icke iliåta att mera än exa månads lektioner snsloges till det 1ert grammatiska studiet. Och som på en månad ej mera än omkrivg 12 SER TERES Ae SP TNA HOTANDE DEN KTRS tillräcklig att tillbakabålla det svar, som väfgada na mera (lracrme lännar Har hucta