Aftonbladet – 28 december 1870, sida 3

. Ah! ja, det är viss inte att undra på jag vill ej uppehålla er. Silvix svarade härpå icke ett ord, men gicl vidare. Lady Johns blickar följde de smärta gestalten med sitt ädelt formade huf vud, der hon långsamt, med blicken sänk mot golfvet och händerna sammanknäppta fortsatte sin väg. En lugn, ung dam, det må jag säga tänkte lady John. Lugn! Silvias blod flöt långt ifrån lugn just då; det kändes liksom eld i henne: ädror. Hon hade tagit sitt-beslut och hor ångrade det icke, men hon tyckte att de reste sig en fängelsemur allt högre och högre omkring hela hennes varel:e och att hor sjönk allt djupare ned i ett mörker. Hon gick upp i sitt rum och lade sig på sin bädd, men den qvslfulla känslan ville icke gifva sig; hon sökte dock bekämpa den cch tack vare hennes starka vilja, var icke striden alldeles fruktlös. Hon sade till sig sjelf att mr Lovell älskade henna, att han var en angenäm man, att han var mycket rik. Han skulle komma att gifva henne allt hvad hon kunde önska sig! Ett ekipage, vackra hästar, juveler. Men Silvia vände sitt ansigte åt väggen och kände sig nästan sjuk; blotta ordet juveler framkallade för henpes minne Charles Merediths utseende och blick den dagen då mr Fox hade kommit och berättat om hennes arf. Jag måste bära mitt öde, tänkte hon, — boch jag vill göra det, tillade hon med den snergi som naturen nedlagt hos henne. Hon steg upp och klädde sig långsamt och med omsorg. Hon ville icke försöka att glömma let band hon ingått — hur hade detta vait möjligt? — derpå gick hon att göra eorgie Lovell besök, så snart hon var klädd. Miss Lovell, som ådragit sig en allvarsam örkylning natten vid eldsvådan, hade alltsedan varit instängd i sitt rum. Silvia fann henne nu klädd och sysselsatt att med en uptit, som skalle anstått en skölflicka, göra rk få en tl smörgskr ig