Aftonbladet – 24 december 1870, sida 2

itt hjerta åt den som sjelf förblef obunden och fri. Om icke älskandes skygghet och oförklariga förbehållsamhet funnes, skulle en kärleksstoria sällan vara att förtälja. Den blygsamhet, som ofta utgör kärlekens mest tjusande oehag, blir äfven lätt en orssk till dess sorgiga öde. Månget hjerta har blifvit krossadt, mängen lefoadslycka förspilld, genom att ett ord icke i rätt tid blifvit uttaladt: Om jag visste! O, om jag blott visste! tänkte Silvia medan hon marterades genom miss Merediths skonlösa anfall. — Huru jag då skulle trotsa henne!s Men hon egde ingen visshet om mr Merediths känslor, och som ett ofter var bon ötverlewnad åt sin plågoande. Hon såg sig omkring, om ingen möjlighet fanns att undkomma henne, men lady John, mrs Barton, mr Evfield och mrs Green voro samlade på ett håll, miss Gray och mr Lovell konverserade på ett annat håll och såvida Silvia inte skulle stiga upp och rentaf vända miss Meredith ryggen, såg hon ingen möjligbet att slippa ifrän henne. Miss Merediths blickar följde Silvias ansigtsuttryck med synbart nöje och antingen hon missförstod henne eller låtsades göra det, yttrade hon med en slug min, i det hon lade banden på den unga italienskans arm: Nej, min söta; nej, det går verkligen inte an! — inte, mr Lovell. Honom har lady John planer på för någon annan; hon skulle aldrig förlåta er. Harm och förvåning gjorde Silvia stum. Mr Lovell hade varit mycket uppmärksam :mot henne hela dagen och hon hade behandat honom med en bortskämd skönhets nyckalla likgiltighet. Och nu kommer denna afkyvärda miss Meredith och beskyller henne ör att söka vinna honom och trotsar henne stt våga göra det!