Aftonbladet – 24 december 1870, sida 2

ade, med armen i band eller med hufvudet j mbundet 9. 8. v., samt stora transporter af in örnödenheter för armen eller af packvagnar o ned effekter, tillhörande enskilde, som törde t indan sina tillhörigheter, åstadkom ett virr-h rarr och ett brus, som knappast kan be-ld krifvas, och som isynnerhet på hufvudga-)5S an, Rue Royale, nådde sin höjd. 8 Det förundrade mig mycket att se en så-b lan massa lösa soldater tillstädes i Tours,ln lå man likväl trodde sig veta, att hufvud-s nassan at armen kämpade på flera miis afle stånd från denna stad, och jag kunde ickelo 1adgå att lemna rum för den förmodan, attlo disciplinen inom en del kårer icke var denll bästa, och att den kontroll, som fördesd öfver sådana kringströfvande soldater, lemoc sade ganska mycket öfrigt att önska. Jagle ick sedermera detta intryck ännu merals förstärkt, (hvarom mera längre fram)lt coh mina förmodanden i detta hänseende halr vunnit officiel bekräftelse genom det påbud om skärpt uppsigt öiver kringströfvande sollater, hvilket i dessa dagar emanerat från regeringen, anbefallande att hvarje soldat, som anträffas skild från sin kår utan att kanna styrka sig vara i rätta ärenden stadd, skall genast häktas och ställas för krigsrätt. Hvad jag såg i Tours under dessa sista daar af min vistelse der och åtskilligt, som jag sedan iakttagit, har öfvertygat mig om nödvändigheten af denna åtgärd och om nödvändigheten af dess genomförande med största möjliga eftertryck. Frankrike skall eljest öra en icke ringa del af sina uppoffringar: för uppsättning och utrustning af nya trupp: afdelningar alldeles förgäfves. Det faller af sig sjelft, att man under dessa . dagar erfor af genomresande officerare enl mängd enskildheter från de drabbningar,som : hade blifvit levererade af Loire-armån allt-. sedan den 28 Nov., då den framgångsrika första träffningen vid Patay ochArtenay egde rum. Jag vill bland de många sådana detaljer, som jag hörde omtalas, endast omnämna en enda, hvilken hänför sig till ett mycket anskrifvet moment af dessa strider, nemligen general Sannis anfall mot de preussiska linierna under den andra bataljen vid Patay, den 2 Dec., hvilken olyckligtvis icke kröntes med samma framgång som striden den 28 Nov. Den berättelse jag har från fullkomligt tillförlitlig person synes mig vara af intresse, isynnerhbet derför, att den innpehåller några uppgifter och omdömen om de olika truppafdelningarnes hållning denna dag, hvilka at lätt begripliga skäl icke fått sin rätta färg i de många franska berättelser om denna episod, hvilka verit synliga i tidningarna. Striden hade kommit till ett kritiskt ögonblick då general Sannis sökte lifva en afdelning af linien till ett raskt anfall. Men linien svek på ett fegt sätt sin general; den kunde icke förmäs att rycka fram. General Sannis, utom sig at sorg och förbittring, vände sig då till sin adjotant med denna fråga: Min herre, vill Ni följa mig? Derpå sprängde båda af till de påfliga zuaverna, som befanno sig i närheten, och, vändande sig till dem, frågade generalen: Viljen I följa mig? Ett entusiastiskt Ja, hr general! blef svaret, hvarpå general Sannis, zuavernas chef, öfverste de Charette, och den unge adjutanten omfamnade hvarandra och man ryckte framåt till anfall. Redan i första ögonblicken af attacken träffades adjutanten af en kala vid ena ögat, af en granatskäriva i veka lifvet och af ännu en tredje blessyr i benet. Han störtade från hästen och släpades af denne flere hundra måtres bort, tvärsöfver åkrarnes fåror, mot hvilka hans sårade hufvud dunkade på ett förfärligt sätt. Till all lycka gled slutligen stöfveln af den fot, som satt qvar i stigbygeln, och den unge mannen blef liggande medvetslös på fältet utan kännedom om hvad som sedan tilidrog sig under striden. Han upptogs först påföljande morgon och fördes till en ambulans efter en natt under hvilken han lidit förfärligt af den bitande vinterkölden. Att äfven Savnis och de Charette sårades och att af den tre å fyra hundra man starka bataljonen endast omkring 60 man återkommo efter den lysande attacken är redan af flerfaldiga berättelser kändt. Den sagesman, som jag citerat, fällde för öfrigt det omdöme, att under ifrågavarande drabbning mobilerna förhållit sig fullkomligt oklanderligt, men att det var linietrupperna som svikit. Om de blott egt ett gravd af mod och patriotism, så skulle äfven denna dag ha varit en seger., sådant var det slutomdöme, hvartill berättelsen kom. Jag skulle knappast, utan stöd at detta bestämda faktum, ha vågat sätta lit till det iotryck jag mottagit vid åsynen af ganska många franska liniesoldater, det nemligen att de icke ingifvit synnerligt förtroende. Det finnes ibland dem en mängd unga män med hyggligt och godmodigt utseende, och hvilka helt säkert äro ganska goda soidater om de blifva väl törda. Men man finner också ett stort antal, synnerligast af de något äldre, som, om man får tillfälle att gifva akt på dem något närmare, bära i hela sin fysionomi och hållning en påtsglig prägel af kagernlifvets depraverande iutlytande. Man behöfver i sanning blott se och höra dem för att röna det intryck och mottaga den öfvertygelse, att endan bland dem icke kan vara god. Förmodligen ha de exemplar, som i detta hänseende synnerlig-st frapperat mig, varit gamla rekapitulanter; men gifvet är, att under dena långa tjenstetiden i franska armen och med dess oupphörliga samlif i kaserner och läger, den moraliska smittan från dessa weliter skall sprida sig inom den öfriga truppen till alla, som icke äro genom uppfostran eller en god paturel dess bättre skyddade mot dess inflytelse. Jag tviflar icke på, att den utmärkta öfniog och långvariga vana vid fältlifvet, som dessa karlar erhållit, kan göra dessa soldater, det osktadt, till tappra krigare. Den franska armåns många segrar vitna tillräckligt derom, och de franC J Å l i f ) j l N 4