Aftonbladet – 22 december 1870, sida 7

Nå, hvarför gifta de sig då ej? utbrast Silvia och höjde stolt på hufvudet. Törhända att de skola göra det, svarade mrs Groom kallt och kastade i detsamma en snabb och forskande blick på Silvia, som denna icke såg, der hon stod midt på golfvet och med darrande händer knäppte sitt skärp. Hastigt beherrskande sig, gick hon bort till fönstret, slog upp det med-feberaktig brådska och sade: Hör på fåglarna, mrs Groom. Jag tror att jag går ned i trädgården för att höra dem sjunga. Och gnolande på en glädtig melodi, ilade Silvia Nardi ned för trappan, tagande två steg omsender. i Ja, sjung, sjung, du barn! yttrade mrs Groom och runkade olycksbådande på hufvadet. Jag sade dig någonting om myggan och ljuset, en gång, inne i detta samma ram, men du har väl glömt det. Och fastän du började med att vara ljuset, så är jag just rädd för att du blir myggan nu. stället — stackars, enfaldiga kräk!. Hvad sanning mrs Grooms spådomar möjligen inneburo lemna vi derhän; det vissa är att Silvia kände sig åter trygg och glad, då hon kom ned i den friska, skuggrika trädgården. Med den vackra blå himlen öfver sig, den friska grönskan omkriog sig och fåglar som drillade glädtigt på hvarje gren, kände Silvia sig säker på mr Mereditchs kärlek. Hon var för saun qvinna, att icke låta inverka på gig af stundens intryck och som hennes lynne af naturen var gladt, — som hon fått den sköna gåfvan att snabbt uppfatta glädjen och skönheten, var hennes letnadsåsigt sällan mörk eller hopplös. Han tycker om mig, jag är säker derpå; lika säker, som att jag hör den lilla hämpliogen sjunga derborta, tänkte Silvia under det hon promenerade i lindalien och roade sig med. att sätta sin lilla fot på de dallrande skuggorna på sanden. Ja, han tycker om mig och likväl — likväl vet inte Han att jag älskar honom. Just då Silvia kommit till denna förklaring, så hognande för hennes barnsliga stolt