Aftonbladet – 22 december 1870, sida 7

Vi meddela till sluts några utdrag ur ett intressant bref till Times från dess korrespondent i storhertigens af Mecklenburg ar:me, mr Oliphant, med utförliga skildringar af de fyra blodiga dagarne vid Meung och Beaugency. Han skrifver den 9:e från Meung: Slaget vid Beaugency — jag förmodar att den strid som under de sista tre Öagärne rasat i det omedelbara grannskapet af denna stad skall komma att bära namn af densamma — fortfar ännu. Vi ha nu haft sju drabbnivgar ufider de sista nio dagarne, och det ständiga slagtandet och den förfärliga nöd som dessa oupphörliga strider midt i djupa vintern medföra börja göra båda de krigförande parternas leder glesare. Det tyckes omöjligt att detta länge skall kunna fortfara; och äfven vi som. blott äro åskådare och endast till en viss grad dela farorna och försakelsernå börja vämnjas vid åsynen af så mycken blodsutgjutele. Fransmännen föra nu ett djerfvare språk än förut någonsin sedan början af kriget, och general. Aurelles de Paladine erkännes på alla håll vara en duglig befälbafvare och ha gjort underverk genom att på tio veckor Bppsötta en armå med hvilken han stridt sju dagar al nio. -Det ligger någonting förfäraode i detta dag efter deg fortsatta slagtande, och jagönskar verkligen att jag icke måtte ha någon ny strid att berätta om i morgon. Sedan krigets början har ingenting varit så förskräckligt som detta nattliga kamperande midibland frösna lik och med jemförelsevis ingenting att äta och under det man ständigt uppstiger (i fall man kan sägas uppstiga då man aldrig går till sängs) till nya våldsdåd. I dag, då jag var i byn Messas, infördes en man i fulikomligt medvetslöst tillstånd, hvilken med ett krossadt ben legat en dag och två nätter på slagfältet. Det blod som kiibbade vid hans sår och kläder vär fruset till en fast ismassa, och dock blef mannen återställd och kunde afgifva en berättelse om sina lidanden, hvilken jag icke uthärdade att höra Vidare medför hvarje dags strid uppbrännandet af hus, och det är sorgligt att ge det oskyldiga landtfolket — bortsopadt af stridens vågor — tröstlöst irra omkring ruinerna af sina hem. Samme korrespondent skrifver den 10 dennes: Det är någonting förfärligt i att hvarje morgon