Aftonbladet – 22 december 1870, sida 6

hindra en eller annan bland Sveriges tänkande och efter sjeifständighet längtande ungdom från att antaga den materialistiska verldsåskådningen. Möjligen har detta direkta ändamål föranledt den vidlyftighet och någon gång alltför minutiösa tydlighet, som är egnad att göra den föröfrigt läsvärda och intressanta framställningen något litet trötfende. Men har man hunnit vänja sig vid denna egendomlighet i författarens stil, skall man säkert känna sig tilltalad af de många nya vyer här framställas i fråga om mensklighetens högsta angelägenheter. Särskildt torde denna lektyr vara att rekommendera för dem, som aldrig gjort sig klart, hvad begreppet materialism egentligen vill säga, som visserligen tro sig hysa den största afsky för denna verldsåskådning, men, när allt kommer omkring, sjelfve äro — materialister, sjelfve hysa åsigter, af hvilka Bächners illa beryktade arbete endast är en fullt konseqvent utveckling. En i grunden materialistisk verldsåskådninge — anmärker förf. bland annat — har visat sig vara törenlig med en hög grad af religiositet, ja med en sann och lefvande kristendom. De gamle stoikerna voro materialister, och dock egde många bland dem en djup religiositet. Den bekanta hymnen af Kleantes, hvilken af Paulus citerades i hans predikan på Areopagen, andas en innerlig hängifvenhet åt Gud; men Kleantes var stoiker och materialist. Helt säkert är mången bland de sanna kristna i vårt land af den tanken, att iogen menniska eller annan individuel varelse är verklig, om icke åt henne kan anvisas en bestämd plsts i rummet, samt att Gud sjelf, ehuru han är ande, likväl har sin egentliga bening någonstädes i rummet, nemligen i det rum, som -kallas bimmel, och att hans allestädesnärvaro betyder ungefär det, att han har ein plats i alla rum på en gång eller aoppfyller med . sin oändligt eteriska varelse allt rum. Detta är i grunden ren materialism, ty Gud är på detta sätt ovilkorligen fattad såsom materia, emedan ingenting annat än en materia kan fylla en plats i rummet. Vidare framhåller författaren, att om desse, som -så tänka, vore fullt konseqventa, skulle de förneka sin frihet och odödlighet såväl som Guds personlighet, hvadan Bichner, som med full konseqvens genomfört denna förnekelse, icke bör ådraga sig någon strängare förkastelsedom för sin materialism, än. de sjelfve. Och slutligen anmärkes, att materialismen haft sitt historiska berättigande såsom en helsosam motvigt mot den ensidiga ideslismen. Materialismens bemödanden att utstinga idealismens ögar skola visserligen aldrig lyckas, men. de skola: påminna idealismen om denna verldens odisputabla reslitet, så att, man icke glömmer enna verlden för den evigas skull, eller tror sig tjena det eviga genom att trampa det närvåranda. under fötterna. Och skola vi öfver det närvarande, ställa en annan verid, så skall det icke vara en verld af orimligheter, af fantasier, af förvridna reflexer från den närvarande, men en verld, hvars konturer med den oafvisliga konseqvensens makt kunna uppdragas med tillhjelp af de fasta punkter, som äro gifna i tankens eviga lagar samt i det moraliska budets eviga kraf. Utrymmet förbjuder oss att följa förf. der han kapitel efter kapitel uppvisar materialismens ständiga sjelfmotsägelser, särskildt sådana de framträda i Bichners bok om kraft och materia, men vi tro, att många skola både med nytta och nöje taga kännedom om. denna grondliga kritik, ehuru de säkert skola instämma med oss i den förhoppningen, att förf. en annan gång må vara något litet mera sparsam på den formella logikens deduktioner, som här framträda med en betänklig bredd, t. ex. sidd. 216—240, der formlerna A och B, och B och A användas i en nästan afskräckande mängd för den som icke är van att så formulera sina tankar, och i allmänhet skulle en mindre vidlyftighet säkert ickeförsvagat bevisningens skärpa. Sånger af Z. Topelius. -II.. Nya blad. (Stockholm, a Bonnier, 1870.) De många vänner och beundrare, Topelias vunnit åfveni vårt land,skola säkert med glädje erfara, att en ny serie dikter af den finske skalden i dessa dagar lemnat pressen och genom sin svenska utgifningsort gifvit oss ännu en anledning att räkna dem till svenska vitterhetens företeelser. Det var redan 1845, som första serien, under titel Ljangblommor, utgafs i Helsingfors och gjorde författarens namn-allmänt bekant äfven i vårt land. Flera samlingar följde denna i spåren, till dess de samtlizgen, under den gemensamma titeln Sånger,, för ett tiotal af är sedan utgåfvos här i Stockholm i ny öfversedd upplaga, som i sin ordning upp: lefvat flera editioner, och det är dessa Sånger., hvaraf andra delen nu utkommit. i Man finner här en rik skörd af vexlande innehåll och läsare af den mest olika smak böra sålunda -känna sig tilltalade,af den fritka. poesi, som med en hög grad af formfulländning förenar gedigna tankar och djup känsla. I det praktfulla stycket Fiolands höjnin , som står främst i ordningsföljden, fastän icke af det tidigaste datum, förekomma bland annat dessa vackra strofer: