Aftonbladet – 22 december 1870, sida 6

var så trött och här står ni ändå på edra stackars ben hela tiden. Ja, det är sannt, svarade hennes matmor och suckade. Godnatt, Silvia mia. Gud välsigne dig! Det var väl att mrs Groom kom, tänkte Silvia, då hon blifvit allena. Jag vet nog hvad Josefine menade, men hvad gagnar det till att tänka derpå? Ser jag inte mer än väl, att han ej alls bryr sig om mig nu mera ? Hon öppnade fönstret och blickade ut. Hon såg blott den stjernklara himlen och topparne af höga, spöklika träd, så orörligt stilla, liksom äfven de hade tagit del i den allmänna nattliga hvilan. Icke har naturen något hjerta för menniskornas sorger. — Då efter en liten stund en sådan tanke böbemäktigade sig Silvia, tillslöt hon Åter sitt fönster och försökte somna, men förgäfves! Madame de FEpines ord hade trängt till djupet af hennes hjerta; hon kände sig olyokr lig och plågad af sina tankar samt kastade sig otåligt af och an i sin bädd hela natten. Först då det började dagas, föll bon i en orolig slummer. Det var ljus dager då hon vaknade och såg mrs Groom stå vid sängen, uppmärksamt betraktande henue. Det första Silvia srinrade sig, var eldsvådan. Är den släckt? frågade hon hastigt. Fullkomligt. Men hvad har varit åt er under hela denna välsignade natt, mamzeile, Madame de IEpine gick in hit tre särskilda ånger och ni gret och klagade, liksom ert jerta ville brista; och alltmedan jag har sutit här inne, har ni talat i sömnen. Har jag ej hört mr Merediths röst? fråsade Silvia utan att tyckas observera mrs rooms yttranden. Ganska säkert hörde jag honom tala med Josefine utanför min dörr för en stund sedan., Gjorde ni det? sade mrs Groom tveksamt. Ja, jag är viss derpål återtog Silvia, som nisstänkte att någonting af vigt — hon visste cke hvad — hade inträffat. Jag hörde Ho