Aftonbladet – 22 december 1870, sida 6

ÅTTONDE KAPITLET. Då, efter en artig välkomsthelsning af lady John, madame de YPEpine och Silvia gingo upp i sina sofrum, fann den sistnämda, att hennes forna rum ännu en gång hade blifvit henne anvisadt. Hon kunde icke afhålla sig från att yttra, då hon stannade framför bronzsphinxen: Du odjur! jag trodde inte att du ännu en gång skulle se mig här. Madame de Epine, som hade följt henne in, för att se huru hon hade.det, inföll hastigt: Jag hoppas att han ej länge skall se dig, Silvia mia. Vi skola nog snart åter kunna flytta in i vårt rätta hem, Charlie är hemkommen och jag vill -hoppas att min gode far ej skall dröja länge borta. Hon nämner inte ens sin man, tänkte Silvia. Sympati uttalas icke alltid, åtminstone är den ej alltid djupast som yttras i ord. Det finns vällukter, för fina att taga vara på, och sådant kan äfven deltagandet vara. Silvia glömde för en stund allt hvad som oroade henne sjelf och slog armarne kring sin väns hals. Hon lade sin friska kiod intill Josefines i förtid bleknade kind och började berätta små tokroliga historier från aftonen, om brandkåren och Georgie Lovell och lady John, hvilket allt hon, trots sitt allvar, hade iskttagit och hvaråt hon nu narrade Josefine att småle. Huro kunde du se allt detta? frågade den senare, nästan förvånad. Jon, svarade Silvia, då jag begaf mig på resor, bad jag en god få om en:gäfva och hon svarade mig: Nyttja dina ögon — nyttja dina ögon! Och jag lyder hennes råd. . Madame de IEpine såg sorgset på henne. Jag önskar en god få också ville gifva mig en trollkraft, att hålla dig qvar, sade hon. Jag fruktar beständigt att du en dag skall försvinna från min närhet, Silvia. Madameno, NR mrs Groom, som i detsamma stack in hufvudet genom dörren, si