Aftonbladet – 22 december 1870, sida 2

Svamparne såsom födoämne. I den berättelse, som Königl. Gesellschaft ler Wissenschaften i Göttingen afgaf den 17 Augusti, finnes en afhandling af W. Wicke bom ätbara svampars sammansättning och näringsvärde, ur hvilken vi meddela följande: Schlossberger och Doepping utgåfvo år 1844 ett arbete: chemische Beiträge zar Kenntniss der Schwämmev, hvari de för ifrågavarande svampar bestämt torrsubstansen, qväfvet och askhalten. Bland de undersökta svamparne förekomma äfven flere ätbara. Detta arbete pekräftade den redan länge om svämparne hysta meningen, att de till följd af sin stora qväfvehalt hade ett betydligt näringsvärde. Resultatet af sin undersökning sammanfatta dessa båda författare i följande: De på qväfve fattigaste svamparne närma sig de på qväfve rikaste vegetabiliska näringsväxterna, t. ex. ärterna och bönorna, hvilkas qväfvehalt enligt Boussingault i den torra frukten uppgår till 3 å 5 procent. I jemförelse med hvetets . qväfvehalt. innehålla de flesta svampar (torkade vid 1009) dubbelt eller tre gånger så mycket. Högsta väfvehalten funno de hos Agaricus arvensis (champignon): 7,26 procent — motsvarande en halt af proteinsubstanser af 45,37 procent) — den lägsta hos Dedalea quercina 3,19 procent — 19,93 procent proteinsubstanser. Det är att märka, att svamparne i färskt tillstånd ba större vattenhalt än de flesta andra vegetabiliska födoämnen. Så utröntes vid ofvannämnda undersökningar i Boletus aureus (Rörsopp) en vattenhalt af 94,25 proc. Hr Wicke har i den bekanta ätbara Agaricus cancharellus bestämt vattenhalten i färskt tillstånd till 92,02 procent. Substansens betydliga förminskning vid svamparnes torkning antyder redan den stora vattenhalten. Askhalten har enligt nyssnämnda hos Agaricus cantharellus det största värdet af 11,2 procent och hos Boletus fomertarias det minsta värdet af 3,0 procent. Denna temligen stora askhalt öfverträffsr äfven de öfriga födoämnenas, ty råg och hvete gifva blott 2,0 procent, ärter 2,5 procent aska. Af den. stora askhalten och isynnerhet af dess qvalitiva sammansättniog kunna vigtiga slutsatser dragas för svamparnes närlpgsvärde. Schlossberger och Doepping nämna i detta afseende blott, att svampaskan är mycket rik på fosforsyra, och att äfven i detta fall en stor fosforsyrehalt korresponderar red en stor qväfvehalt. Vidare finner mani alla svampar i ansenlig mängd en sockerart, mannit, som krystalliserar ut sig ur det vatten, hvari man kokar svamparne. Den förr i svamparne antagna boletsyran har sedermera visat sig vara fomarsyra, och den likaledes för egendomlig ansedda svsampsyran har igenkänts såsom vanlig äpplesyra. Äfven det s.k. fungin har erhållits i rent tillstånd qväfvefritt, och dess identitet med vanlig cellulosa har blifvit ådagalagd. Hr Wicke har med tillhjelp af de förbättrade metoderna låtit noggrannt analysera följande fem species: Boletus edulis (ätliga berreell. stensvampen), Agaricas cantharellus (äggsvamp), Clavaria flava (höggnla fingersvaimRen Morchella esculenta (läckra murklan), uber orbarium (svart tryffel). Af den tabell, söm innehåller denna analys, finna vi hos alla dessa species en betydlig proteinhalt af 22,s22—36,32 procent torrsubstans, stor ri