Aftonbladet – 22 december 1870, sida 2

r H., som är så mån om att framhålla tyarnes stora förtjenster af oss och menskligsten ijemförelse med Frankrike, torde dock an tvifvel betrakta saken något annorlunda 1 vi och anse, att tyskarne med eröfringen Elsass och Lothringen gjort menskligheten 1 bra mycket större tjenst, än fransmännen ed utrotandet af barbareskstaternas röfveri eh sitt uppträdande gentemot de öfvermodiga igelska anspråken. Vi erinra oss här ett samtal med en rysk iplomat urder Krimkriget. På en fråga, mn ej England ändå snart nog skulle hafva unnit sin kulminationspunkt, svarade han elt bestämdt: det har i denna stund redan asserat den. Han hade rätt. England har ;rlorat sin prestige ibland folken. Det har rekat att lägga sitt ord i vågskålen, icke erföre, att det icke gerna skulle vilja göra g vigtigt, utan derföre att redan toneni de yska, synnerligen preussiska tidningarne, uner både detta och de nästföregående krigen ar ådagalagt, att det ordet icke numera nåonting väger. Det förundrar oss, att man nnu kan vädja till England. Det England, vilket en eller annan ville kalla till hjelp, är Preussen förnekar den franska foster.ndskärleken all rätt till sjelfförsvar, är sama Enagland som det, hvilket utan förbarande och i mängd och såsom upprorsstifre och missdådare lät arkebusera Indiens onungasöner derföre, att de försvarade sin rd eller vågade återfordra de länder, dem et engelska köpmannabolaget hade frånröfat deras fäder. Det är samma England, om i Indien använde det omenskliga krumtraffet. Det är samma England, som öfver;ll Kina med krig, derföre att detta icke ille låta förgifta sig genom den engelska opiiandeln. Det är det missionerande och bielspridande England, men som också varit et muhamedanska Turkiets ifriga beskydare hittills, och som väl ock, alltefter omtändigheterna och ifall Turkiet icke längre an begagnas som bom för Svarta hafvet, kall blifva en lika hjertlös spekulant på en sjuke mannens egendom, som Ryssland. fan har mycket talat om den ryska knutiskan, men huru ett likadant instrument, jen engelska katten, en gång rasade mot beolkningen på de Joniska öarne, hvilka dock llenast hade ställt sig under Englands bekydd, derom talades ej. Man har varmt ntresserat sis för Polen, men Englands flervondraåriga bjertlösa förtryck i Irland hafva å haft någon redig föreställning om och om less stöld af den danska flottan icke stort eller. Nu ser det ut, som fördomen slutligen nåste vika. Man tyckes nu på ena gång få ;gonen öppna för allt detta. Väl vore det. Väl vore, om vi så småningom lärde oss att första hand älska det, som är svenskt. Vi ha icke velat betrakta det pågågående criget hvarken ur tysk eller fransk synpunkt. tan ur svensk och med afseende på det hot, len preussiska eller Bismarckska statskonsten ller dess planer kunna innebära äfven mot ss. Kunna vi anses hafva någon gång gått ör långt i försvar eller anfall, så må sådant klaras deraf, att vi haft ytterligheter att pemöta. Vi hafva derjemte gått ut från den isigten, att så länge vårt land är fritt, böra vi ock hafva vårt ord fritt och det åt alla håll. De, som vilja oss ondt, skola icke en säng af den mest krypande undfallenhet afhållas från att angripa oss, när deras fördel sådant bjuder. De åter, som af sin egen fördel eller af omtanke för sig sjelfva tvingas tt hjelpa oss, skola icke hindras deraf, att vi sagt dem sanningen. I. nödvändigheten att skydda oss skall å deras sida ock ligga ett erkännande deraf, att de behöfva oss. Rätt och heder tyckas vara bannlysta ur politiken, allramest i vår tid. Egoismen är rätten och våldet är lagen. Ingendera tyckes just uppmana till hjertojupenhet. Må vi derföre lyfta våra sinnen till jemnhöjd med de stora lldragelserna i vår tid och reda oss till belt annat försvar än en bön om förskoniog En sådan skulle beteckna valet att lefva förnedrad. Det kan ej nekas att de, hvilka så frigt framhålla vår tyska förvandtskap med afseende på språk, stam och kultur m. m. lylikt, gom jast i och för de tyska enhetssträfvandena åberopas, och hvilka så partiskt påminna om allt, hvarför de anse oss hafva våra tyska förvandter att tacka; de tyckas vilja berättiga sagda sträfvanden om den preussiska hegemonien äfven med afseende på ss. Hvad framtiden bär i sitt sköte åt oss ller åt andra, det vete vi ej. Faran likaom hjelpen kan komma från det båll eller på det sätt man minst väntar. Framtiden an hafva i beredskap politiska kombinationer och förbund, dem det pu hos många kan2 till och med skulle väcka åtlöje att en: frågasätta. Men likasom i en vetenskaplig ipptäckt kan ligga århundradens strätvanlen, så kan ock i en kort tids ertarenhet ligga ärdom för århundraden. Kunde man tänka sig, att fransmännen förnådde göra tyskarne något rätt kännbart aforäck eller endast tillräckligen draga kriget it på längden, så vore det icke otänkbart, utt inom Tyskland kunde vakna en anda, not hvilken militärdespotismen ej längre vore stark nog och som återgåfve de särskilda naionaliteterna deras betydelse eller bedrefve nhetssträfvandet eller oathängigheten på ett sådant sätt, att både Bismarck och hans sJstem krossades derunder. får deremot Preussen segrande ur striden ch vinner alla sina syften, så skall det, äfven med beräkning af utmattniogen närmast fter kriget, blifva så mäktigt, att Enaropas päda öfriga stormakter, Ryssland och Engand, kanhända skola komma att täfla om less vänskap. Tänka vi oss då först Ryssand och Preussen i förening, så skola de väl