Aftonbladet – 22 december 1870, sida 2

tandade bofven? mumlade hon; må jag inte också vet hvarmed och hvarför han hade lockat hit den der mr Lovell? — Vet ni det inte sjelf, mademoiselle? Då Silvia åhörde henne kände hon sig hastigt fattad af en plågsam förlägenhet. Många små tilldragelser framställde sig för hennes minne och fingo en betydelse, som hon förut icke besinnat. Inom ett ögonblick tyckte hon sig se, liksom i en spegel, huru hon varit ett medel för monsieur de PEpine att genomdrifva sina planer. Jag afskyr honom ! utbrast hon och blef högröd samt höll på att stiga upp från stolen Gör ni det, mamzelle? Det är aldri värdt att ta det så häftigt. Reser han, så lär ni inte komma att se honom här igen i brådkastet. Silvia sjönk åter ned på stolen och teg. Hon :såg på hushållerskan, på hvars mörka ansigte lampskenet föll, medan hon träget fortfor att arbeta; hon kastade en blick öfver rammet med dess gammaldags, stela och ordentliga möblering och kände sig retad mot mrs Groom, emedan denna var klarsynt nog för att inse bittra, obehagliga sanningar. Silvia kände sig ännu mera förbittrad mot monsieur de VEpine och allramest emot lifwat, ehuru kon sjelf ej visste det. För de unga är det ett djupt lidande att tänka sig falskhet och hycklad kärlek — och efter en liten stund utbrast Silvia nästan lidelsefullt: Jag skall aldrig mera tro på någon menniskal Menar ni det? Nå, nå; den som lefver, han får se! svarade mrs Groom kallt och försjönk derpå åter i sina egna melankoliska tankar på sin Philip. Som jag gjorde mig sådana förhoppningar om och som blifvit en sådan slarf! tänkte den hederliga frun med tongt öch sorgset hjerta.