Aftonbladet – 21 december 1870, sida 6

hans syster i Sorento. Här vill jag inte stanna, ett föremål för mr Meridiths nyckfulla uppmärksamhet eller glömska. Jag vill det intel Finner du det kyligt, mitt barn? frågade kaptenen i det han kom fram till sin dotter. Sola vi fara hem? Jax, svarade hon stilla, låt oss återvända hem. De intogo sina platser i båten, och då den åter halkade lätt fram genom vågen, hostade kaptenen några gånger för att göra rösten klar och yttrade derpåj med en lätt och obesvärad röst som icke föreföll rätt naturlig: Vi resa alla tre till Paris i morgon, mina damer; ha ni några befallningar åt 0ss? Dau reser, Louis?, sade madame de IEpine och hennes röst var full af tårar. Blott på några dagar, min vän, svarade han kallt. Silvia vände sig till mr Lovell och såg så frågande på honom, att ban tyckte sig förbunden att yttra något. Han mumlade följaktligen att det vore besvärligt, men att de lagligen måste göra upp affären. . Och då vi uppgjort saken ordentligt, komma vi alla tillbaka hit, sade kaptenen glädtigt; Madame de IEpine sade intet, och Silvia kastade blommorna i vattnet och såg missnöjd ut. Hon brydde sig icke mera om mr Lovell, än om de blommor som hon nu kastat bort; men hon ville alldeles icke att ban skulle fara till Paris. Hans uppmärksamhet roade henne och hon började känna sig ganska missbelåten med monsieur de YEpine och den af honom väckta oljespekulationen, Efter en stund sade madame de YEpine: Jag förmodar det är för sent för mig att söka inverka på det fattade beslutet, men ag kan likväl inte annat än uttala min mening. Det synes mig vara så bedröfligt, min ilskade far, att ni fått ett begär efter rikelomar. Penningar medföra alltid bekymmer ch vi hafva ju redan nog — ja, mer än tilläckligt. Mer än tillräckligt, inföll kaptenen för