Aftonbladet – 21 december 1870, sida 6

Jul-Litteratur. TI. Öfverste Stålhammar. Några taflor från vår storhetstid. Af Georg Starbäck. (Stockholm 1870.) Författarens atsigt med denna skildring af en gammal krigares bragdrika lefnad är, att lemna en bild sf tidslypnet under Gustaf TI Adolts, drottning Christinas och de två Carlarnes tid. Med kännedom om författarens produktivitet inom den historiska romanens område och i allmänhet hans förmåga, att på ett behagligt och lärorikt sätt framställa historiska händelser skall säkert mången skynda att taga kännedom om detta nya arbete, som under sin romantiserade drägt döljer flera rätt intressanta historiska episoder. Berättelsens hufvudperson bringar sig upp från en obemärkt sambhällsställniog till hög militärisk rang, och till grund för denna skildring af hans lefnadsöden ligga verkligt historiska fakta. Något egentligt konstvärde gör denna roman icke anspråk på att ega, men sågom ram kring några taflor från vår storhetstid fyller den ganska väl sin plats. Förläggaren, hr Flodin, har bestått ett mycket siratligt omslag, glaceradt papper och guldpresspingar, men öppnar man boken öfverraskas man af att finna en mycket anspråslösare utstyrsel: papper och stilar äro der temligen fula. Jerusalems historia. Öfversättning från tyskan. (Stockholm 1870.) I korthet tecknas här den berömda stadens öden från allra äldsta tider ända till våra dagar, och, såsom man lätt kan ana, meddelas i och med detsamma åtskilliga bidrag till judafolkets historia såväl som längre fram en redogörelse för korstågen m. m. En färglagd karta öfver Palestina och en plan öfver Jerusalem jemte en liten prydig vignett, bidraga att anbefalla detta arbete till det bästa, ehuru öfversättvingen kanske icke är fullt så ledig som man kunde önskat. Skal och kärna. Skildringar af Mattis., II. (Stockholm 1870.) De arbeten, som förut utgifvits under denna signatur, ha tilldragit sig en mycket smickrande uppmärksamhet, och äfven denna serie berättelser förtjenar anbefallas till det allra bästa; men just den omständigheten att författarinnan röjer en ovanlig begåfninglföranleder, att man önskar det denna betydande talang ej må förspilla sina krafter på alltför svårlösta uppgifter eller alltför mycket öfverlemna sig åt lusten att filosofera. Den utförligaste af dessa noveller, Dokter Fabianx, gifver sålunda anledning till åtskilliga önskningar, och framför allt skulle man här gerna vilja se litet mera fantasi, litet mera invention; ty det fortlöpande samtalet mellan doktor Fabian och fru von Wallentin kunde nästan lika gerna varit fördt mellan hrr ÅA. och B., såsom stuvdom brukas i filosofiska dialoger och säkerligen är ett litet missgrepp begånget i sjelfva plananläggvingen. Materialisten doktor Fabian skall genom en begåtvad qvinnas förädlande inflytande öranlåtas att omsider öfvergå till en mindre tröstlös verldsåskådning, och författaren framhåller vid flera tillfällen — med hvad rätt, vilja vi lemna derhän — att känslan, och icke förnuftet, är bestämmande vid bildandet