Aftonbladet – 19 december 1870, sida 2

ett kosteligt rökverk, stigit upp mot den helgade tempokupolen. oo . I Ett så stort offer spred naturligtvis en viss dyI sterhet öfver Beethofens hela personlighet. Han t mera inom sig ajelf, och likasom för a tvärt prägel på denna tilltagande sinnesri Sant då Sammi ph, sma gång gifra en på minnelse om den bracal SN Spå Völgder kf ej jordens största snillen, beröfvaues Män nit , a just det ibland röra fem sinnen, hvars. E8 borde vara honom dyrbarast. men (et inre örat döfvades icke med det yttre, och 1 Sanning, minst stora äro de tönskapelser, han låtit oss höra sedan han sjelf icke mera kunde förnimma dem. I ett afseende blef hans döfhet en lycka för honom, emedan den befriade honom från att höra de oblida omdömen, dem hans dystra tillbakadragenhet här och der alstrade, men hvilka voro högst obefogade. Han var nemligen verkligt anspråkslös, flärdfri och hjertegod; och visade han sig niågongåbg öfördrågsam, så var det rgentligen möt Hot vissa alltför nätgångha turister ell dessa konstens handtverksmåt, hvilka she läfid litet ära och glans! från återskenöt ä! stjöfntkransert kring den verkliga mästarens hjessa! . Man måste beklaga, att Beethoven icke åt efterverlden anförtrott någon fullständig inre sjelf-. biografi, emedan endast en sådan kunnat gifva den rätta klaven till det chifferspråk, på hvars tydning nara ett sekels konstkritik med skiftande lycka arbetat. Här, om någonsip, hade väl en dylik ledtråd för forskningen varit önskvärd, ty säsom ett erköndt bufvuddrag i Beetbovens tonskaldskap framstår önekligön dess subjektiva lidelsefullhet. Det lät sig ogerna tjgles yttre bestämningars betsel och sällan inskränkås inömt dö Hvardagliga känslornas och tankarnes råmärken. TN Stundom hänrycker bonom goillets ingiffeli8 utöfver de gränser, bakom hvilka kompositörerat lägre ordning aktningsfullt pläga stanna. Men till och med om han någon gång synes. trotså den yttre formlärats vanliga regelbundenhet, så hyllar och tolkar han likväl alltid på det berrligaste sått den stora sanning, att högre äi.de enskilda momentens fullkomning i och för sig betraktade står det helas inte harmoniska sammanhang. 1 möt: sats mot många andras tonskapelser, vinna derför hans på närmare bekantskap. En sådan bekantskap skall snart yppa, hvarföre Beethoven i sina verk mindre ofta och mindre gerna gått ut från vissa förutsatte och abstrakt: fattade själsstämningar hos andra eller bearbetat utifrån lånade tankar. Ståmning och tankelstrades hos ihonom helst sjelfmant och sjelfståndigt. Operan var alltså icke ett älsklinogsfålt för hans skapande snille. — Stor äfven der; förekommer Than likväl störst och dristigast, när han; försa kande ordets stöd och sångröstens bjelp; lik ee gans Orpheus, med nya strängar riktat lyratis tenäT skatt och låter oss lyssna till dessa underbara of: kestersymfonier, om hvilka man kan vitna, att de utgöra en sammanfattning af de högsta musikaliska egenskaper. I sina instrumentalkompositioner i allmänhet är det likasom ville Beethoven, stundom på ett mildt och nästan mystiskt sätt, stundom äter under gigantiska tonbilders snabba vexling, låta oss få del af sitt lifs gåta, sin själs bikt, lrsin tankes djup. Han offrar oss här sitt dyrbas raste hjertebod, i bildlig mening, och man gripes af den oemotståndliga känsla, att alla de stämningar, han låtit strängarne återgifva, dem hade han först helt och hållet med sig införlifvat. Detta var ej sällan ett storartadt andens arbete, men det arbetet skedde aldrig utan seger. Fåfängt doldes Eurydice ända ned i underjordens djupaste och mörkaste klyftor; hans snilles blixt nådde äfven dit, träffade äfven der, tände äfven då! . Å Hvad under, att ett sådant snille förmått tjusa och e!da millioner! Dess makt är utan slut, så;Isom andens lif, utan gräns, såsom tankens flygt! fven i vårt fädernesland har Beethoven förs. värfvat en talrik skara beundrare, och denna aka. demi, hvars stiftelse inträffade nästan samtidigt med hans födelse och hvilken med stolthet erinrar sig att hafva fått räkna honom bland sina le damöter, skattar sig lyckbg att hennes första sekels sista årshögtid infaller på denna i tonkonstens historia så betydelsefulla dag. Till 8terkallande af den frejdade mästarens minne skola helt visst mera lysande musikfester firas än denna. För att fullt värdigt återgifra hans verk, fordras utan tvifvel en högre grad af konstnärsskap, än hvad som kan väntas af elever i ett konservatorium. Men — förmener icke de unga att blanda sitt lof med deras, som sjunga det bättre. Tvärtom må — ej blott såsom försvar för det läroverk, som dertill föranledt, utan äfven till förtjenst för sjelfva de nnga adepter i tonkonsten, hvilka bäfvande framträda för att egna storheten sin hyllning — den sanningen gälla: att all skön konst bjuder åt alla utan undantag siDx rika skatter; och må äfven behjertas hvad en konservatoril framstående lärare träffande yttrat: Intet mål. inom konstens verld är för högt för rättsinnigt arbete, tålamod och ihärdighet!s Efter densa vackra inledning följde, af prof. Cronhamn uppläst, ,akademieps.årsberättelse, hvari man intresserades af det sak rika innehållet och med synnerlig glädje bemärkte den fasta tillit, hvarmed akademien inom kort lofvar sig uppfyllelsen af sitt for närvarande mest oundgängliga böhof, en ny lokal, mer än den, hon nu besitter, enlig med hennes ändamål och värdighet. .. Högtidens konsertafdelning inleddes med den hänförande, isin sorgböndenbet obeskrifligt sköna ouvertar, som, Beethoven egnat Collins Coriolanus. Fru Aqvist,f. Hjert, gaf. derefter med mycken talang den berömda och särdeles snillrikt ackompanjerade Essdurs-sonatens första sallegrosats. På de all. bekanta sångerna .Åminnelsen och Vaktl telo följde sedan violinromansen i F-dur, 1 med hvars tolkning fröken Anna Agrell! ännu en gåvg gjorde sig gällande såsom en af lakademiens mest framstående elever, samt , I till sist, likaledes medskiöklighet och uttryck återgifven, finalkören ur Kristus på Oljos II bergeta. ö Sedan premier och uppmusvtringar utdelats r åt konservatoriets lärjungar, var akademihöge I tiden kl. half 4 afslutad, men en ur musikalisk synpunkt ännn mer rikbaltig Beethovensfest lofvade man sig i aftonens representaj j q j 1 Y S tion af mästarens Fidelioo. . Beklagliigtvis blefvo de högt spända förväntningarne på en storartad konstnjatning. emellertid ej fullt motsvarade, då operans återgifvande sparsre vitnade om en något brådstörtad inöfring samt indispositiou hos de utförande aftisterna, än om den tulländriog öch det hänförelsens Kf, som skulle hafva motsvarat en sekularfests betydelse. . Fru Jacobsson tycktes åt titelrolen, änskönt den icke är att räkna bland dem som bäst lämpa sig för hennes individuvalitet, hafva egnat ganska nitiskt studium, men förfelade genom för tillfället bristande disposition en och anbän bland partiets mest framstående pointer. Hr SandIström, såsom Pizarro, förekom dels något i uppstyltad, dels något osäker, och endast fru I Strandberg samt hrr Willman cch Ohlsson gåfvo sina partier med framgång. En enda , I stund af ostörd förtjuspivg skänktes pnbliken genom den förträftliga tolkningen af: O-durouverturen,, som också hyllådes med stormande bifall, — något som eljest rätt sparsamt utdelades.