Aftonbladet – 19 december 1870, sida 2

SN 8 VM NR RESER Musikaliska Akademien ficade i förgår i stora börssalen på samma gång ein egen nittionionde årshögtid och hundra de årsdagen af Ludvig van Beethovens födelse, Det tal, hvarmed akademiens preses, prins Oscar, inledde festen, lydde så!unda: Den forngrekiska mythen förtäljer oss, huru sånggudinnan Clios vidtfrejdade son, denne Orpheus, som blef tonka, tens äldste heros, en gång drog ut att återfinna sin ungdoms förlorade lycka, sin försvunna brud. Han sökte henne vida omkring på land och haf: hans lyras toner manade hen ne att återvända till. den sörjande enslingen. Och se, sjelfva ödemarkens vilddjur förstodo hans klagan och mjdes af hans sång; trädens kronor susade i takt, de hårdaste stenar smälte och de stridaste floder hejdades i sitt lopp. Hela naturen med ett ord, ville liksom instämma i de underbara tonsvallen, hvilka i sig förenade både melodiens och harmoniens högsta fuillkomligheter. Hon lemnade åt tondiktaren villigt sin odelade beundran och sina skatter; men den ska tt. han sökte, det bifallande gensvar, hvarefter han längtade — dem kunde hon ej gilva. Här fanns Euridice icke mera. Timliga makter hade icke kunnat fjettra henne. Hennes odödliga ande hade tränat efter motsvarighet isihneverlden. Men när det började gry för hennes själs ögon, när hennes hjertas känslolif med ungdomlig djerfhet bredde ut. sina vingar till flygt, då svindlade hon liksom Icarus, störtade plösligt ned från höjden och röfvades bort af underjordiska makter. Detta var de oklara tankarnas den öfvermodiga sjelfklokhetens, de uppsoriska lidelsernas oafvisliga följd; och fåfängt anropade den öfvergifne Orpheus jordiska makters bistånd. Dock tröttnade han icke att söka. Allt varmare föddes sången i hans hjerta, allt rikare flödade dess toner ur hans själ. Nya strängar at dttillsokänd klang dal!rade under den vigda handen, och sjelfva underjorden — säger den grekiska sagan — tvangs omsider att öppna sina portar; dess månghöfdade väktare glömde sitt skall och lyssnade med häpnad; Charon tjusades till och med, och utur skuggornas verld återeröfrad, trädde omsider Euridice fram till Orphei sida. Underjordens makter, hvilka förstått att dåra jordens dotter, had kra lemnade sin röfvade skatt. Denna saga är tvifvelsutan sedan barndomen bekant för de flesta; men jag har här anfört den del att På denna dag för ett sekel sedan föddes vid Rheing sagorika strand en annan musikens heros, en ny Orpheus. Ludvig v. Beethovens mionc skall först med den sista tonen förklinga; han3s rykte har flugit så vidt som bildning nått. Skall jag väl! tolka allt hvad han varit och är inom tonkonstens verld? Om än många skäl skolle tyckas bjuda rausikaliska akådemiens preses detta som en piigt, så vet jag likväl än flera skäl, som föranleda mig att derifrån afetå Några enkla blommor må far dock i dag strö framför den ärestod, som re: eternellkransar blifvit värdigt och varaktigt beprydd. onstnärens lif är mest ett inre. Väl framträda hang verk för våra yttre sinnen, väl göra de ofta hvad man kaliar uppaeend och kunna förvärfva honom skaiter cch ryktbarhet; men den kraft, som skaj broj inte arbete fordrar i allmänhet stillhet i det yttre. Allraimest gäller fetta om tondiktaren. För bildbuggarens och fiiålatens öga framställa sig npemligen tusen omgifrande föremål i skiftande formskönhet och färgprakt, dessa skänka Nksom utångspunkter åt hans arbete, innan de idealiserade framträda ur marmorn eller på duken. Tonkonstnäten åter måste mera uteslutande Jyssna till inre rösters mystiska maning. Ur bans egen själ måste den källåder uppvälla, i hvars klara våg tonernas de ej förmått emotstå tonkonstens öfverjordiska ft, utan böjde sig för dess ädla völde och återderaf, som i dag särskildt synes mig egnad ihågkommas. lan med så mänga konstrikt bundna I dem, utvecklar sg oftast bakom en föga ig förlät. Detta är ganska förklarligt. Andens genier speglas och ut hvars famn de må kunna dyka upp ör att sprida välljud vida omkring. måtig v: Beethovens konstnärslif bestyrker, mer än någon annans, sanningen af det nyss sagda. Här finna vi ej en gåtig dessa yttre, mera omvexjande händelser, hvilka möta öss från Händels och Mozarts ynglingalif. Har är ej beller något af den bätska täflan och det intrigspel, hvilka skola ha sppat sig, 2å Gluck och Piccini uppträdde inom den franskå Kufendstadens lysande horkretsar. Bördens fördelar, rikedomönå och öfverflödets njuningar möta vi icke. I ringa vilkor föddes och uppföddes tvärtom den store konstnären, och hvad ban sedan blifvit, det blef han mest genom eget arbete och egna försekelser. Fullkomligt främmande för yttre inflytelser kunde dock en lefnad som hane icke vara. Bland sådana böra vi såsom den tidigaste räkna Haydns ovärderliga undervisning och ledning. el n ännu en annan måste framhållas såsom särskildt betydelsefall och djupt ingripande. Snillet är en gudasärd guisia; utkorade andar mottaga och förvara henne; men huru och när lossar hön upp för att lysa och värma andra? Hvilken är den makt, som väcker det slumrande lifvet? Hvadan kommer den flågt, som plågar förvandla gnistan till låga? Kärlek nämnes hon, denna makt, och för den uf Ludvig Beethoven blef Giulia Gicciardi den ut hg va flägten, som lifvadegnistan. Hon, den sköna, ättade vinnar blef visserligen aldrig med honom förenad, ty fördomarnes och afundens makter) röfvade äfven nu Eurydice ffån Orpheus; menl flamman bon tändt i konstnärens själ, genomeldade bonom under hela hans lefnäd, och den har vårmt tusen sinom tusen bjertan, sedan hans:längesedan : kallnat; 7: Det var icke ällenast i sitt ungdoms-mästerl : 4 ! l t dittills ingen hört och ingen sedan kunnat härma. ; Ån mera: ban gick vidare att utforska mennisko4 andens mysterier, han fattade hjeltebedrifter och statsmannavärf, och han egnade åt den menskligaf storheten, dess ansvar och dess allvar, en sympho. j L f j nia lyssna. Men när han i allt detta dock ej fann len han, liksom Orpheus, ned i sjelfva underjoren; då grep han med aningens makt tonarten, af le förkastades klagan, då tolkade han de tviflanleg hån och de trotsandes rn å milda stoners vågors höja de förlossningsbidaneg ans sida den bortröfvade Eurydice, men förnyad ; nm pröfoingen, fullkomnad genom snillets i lddop! Nu riktade han sin förklarade sångmös blickar 1 ippåt de shimmelska lågornass rymder. Han jr jöng om bönens kraft, han jublade öfver tronsi; eger, han tydde kärlekens och hoppets evangedj ium, och han blef så i kristlig mening denna Gudarnes helgade tolk), som f nareskalden kallade Orpheus. Rykte, guld, äralt ch menniskogunst, allt lemnades bomba vil I 1 igt i stycke, den bekanta Månskens-sonaten,, -somi; Beethoven tolkade hjertats svärmiska lidelse och) desg saknad, när hoppets dag skymde, och sölen, sjunkande från den drömda ly svupnit bakom skilsmessans horisont. Han förenade äften med Mattbissons glödande dikt till Adelaide denna obeskrifligt rörande melodi, som han sjelf säger kötn så varm utur hans hjerta och som helt visst föddes i en stund, då Giulias bild i förklarad skönbet omsväfvade honom. Han gick at, likasom Orpheus, i naturen och förtrodde hen ne sin kärlek. Vid den gyllne plekterns slag på Högstämd lyra darrade klippan på sin grundval, medan hafsvågen bröt sig akummande kring dess fot; det hviskades ljufta ord ur Iundens dunkla kronor, medan källan porlade med renare milfverklang och aila dalens blommor nickade blygt och glade i takt till herdepipans smekande toner. Det lef en idyll, en symphonia pastoralis, sådan som ckans himmel, förheroica, till hvilken vi än i dag med häpnad frid och den tröst, hvarefter han längtade. då a; men han djerfdes ock tysta suck; och se, åter trädde omsider till len klassiska roIt lott icke hans såsom snillets seger