Aftonbladet – 17 december 1870, sida 2

oaktadt ingen öfverraskning, då hon samma afton fann att mrs Groom, envis och fördomsfull, som hon var, icke låtit öfvertyga sig. : Dagen hade varit skön och aftonen va det ej mindre. Kaptenen hade tagit Silvia: arm och fört henne till blomsterträdgården han hviskade der hemlighetsfullt, i det har stötte till hennes armbåge: Vi skola lemna de älskande ensamma.s De älskande, som han kallade dem, promenerade arm i arm i en skuggrik alie, Silvia såg skalkaktigt på kaptenen, drog sin arm undan hans och sade: Jag vet ett annät par gom också trifvas bäst allena: kapten och hans pipa.s Kaptenen protesterade ifrigt men Silvia satte båda händerna för öronen och sprang tillbaka in i slottet. Hon var helt andlös då hon kom fram och gick långsammare uppför trappan, med handen på ledstången, då mrs Groom, som sett henne komma, och som sjelf var på väg ned, ställde sig framför henne i trappan tör att hindra henne. Utan något företal började hushållerskan: Vi ha alla vårt eget sätt., sade hon; mitt är att tro, att en viss person icke är förändrad. Här är någon som har dragit på sig fårakläder; de äro så hvita och fina och rara, men Jag tror ej på dem, mamjzelle — jg tror allsinte på dem, Ni torde väl tänka att det är en sak som ej rör mig; ni torde framför allt tycka, att jag ej behöfver säga det åt er, men hvad jag härmed menar är blott: har ni pengar, mamgelle, så akta dem väl... akta dem väll, Hvad menar ni härmed, mrs Groom?s frågade Silvia mycket förvånad. Jag vet naturligtvis ingenting, fortfor den förra, ;men jag tror mig känna en visa gunstig herre ganska väl. an hade något mål i syfte, då han kom tillbaka; det måste vara detta, Kapten, stackars beskedliga herre, tror sjelf att han inte bryr sij om pengar, men det gör han; hela sitt li har an drömt om att bli rik och ban napper nog på kroken, Att tala till honom,