Aftonbladet – 14 december 1870, sida 3

sen, i fall-det komme i besittning af östersjökusten från Skagen till Finska viken eller I Ladoga, skulle använda denna makt blott Iför att ställa sig till den svagares ordres eiler blott för att bilda en makt till sin egen motvigt! Tit. Forssell slår sig icke bättre ut, der han låter Sverige och Norge blifva Tysklands naturliga bundsförvandter, emedan de i norden utgöra en förmur och skydd mot — den asiatiska invasionen i Europa. Är det månntro icke Ryssland, som utpekas äfven här? I stället för att hr F. skulle förundra sig öfver den inbitna farbågan för ett allteröfrande, alltförtryckande Preussen, tycka vi att han sjelf, just i angifvande af Preussens senaste bragder, ger goda skäl för den, och om antipatien mot Preussen blir en antipati mot Tyskland, så förundrar detta åtminstone icke oss, såvida ju Tyskland på ett alitmera beroende sätt bestämmes och ledes af Preussen, isynnerhet sedan nu äfven sydstaterna, för att såsom särskilda stater bereda sig en Galgenfrist, fullständigt underordnat sig hr förbundskansleren eller af Preussens hotande öfvermakt och sina egna enhetsvurmare tvungits att låts inskrifva sig bland Preussens vasaller. Tyskland har sålunda bundit sig vid och gjort sig medansvarig för den hänsynslösa preussiska politiken af list och våld, och den är gammal den. Det är mycket troligt, att Preussen eller åtminstone hr Bismarck kan komma att anse få behof äfven af oss för sitt bestånd; men i helt annan mening, än hr F. tyckes taga saken. Tit. Bismarcks system och politik hafva visat sig vara sådana, att han mäste fortgå på sin blodiga bana, I samma ögorblick han stannar annorlunda, än för att träffa nya förberedelser, eller i samma ögonblick ban lemnar tyskarne tid att få öppna ögon för den sanningen, att icke språket ensamt bestämmer nationaliteten och att de tyska folken äro merå än ett, isamma stund äro ock Bismarck och hans system fallna och en mindre framstående roll tilldelad Preussen. Vårt Sveriges räddning, i fall den preussiska bublan icke innandess brister, skall också säkerligen komma att bero af helt andra kombinationer, är dem hr F. uppgör. Men hr F:s skrift bar redan af andra blifvit tillräckligen kalfatrad. Vi tillägga blott, att när ban talar om vår slägtskap med tyskarne i vanor och seder, så är det väl egentligen tobaksrökandet och bierdrickandet han syftar på; ty i öfrigt torde vi snarare och på fredlig väg redan vara eröfrade af Frankrike, Vi vilja icke just rosa den eröfringen heller, men framför den Bismarckska : metoden torde den dock vara att föredraga. fven hr Hazelius i gin broschyr har gjort sig skyldig till ofvan antydda utmaning mot Ryssland, der han t. ex., efter mycket ordande om skälen , för vårt anslutande till Tyskland frågar: Ar det väl tvifvel: om, till hvilket väderstreck vi med vårt: deltagande och vårt samarbete skola vända oss, till söder eller öster? Såvida ru hr H. med sitt öster icke gerna kan mena Bottniska viken eller vara så ovänligt stämd specielt mot Aland eller Finland, så lärer det väl vara Ryssland han förklarar icke kunna komma i ätojutande af vårt samarbete och icke en gång af vårt deltagande. Hr H.måtte således ställa Ryssland utom all menskiighet. Icke akta vi hr H. så högt, att vi särskildt med afseende på honom förundra 08s öfver fördomens makt. Vi erkänna blott tillvaron af denna makt i allmänhet och undra, hvarföre Ryssland skulle anses sakna makt och rätt att beifra utfallen mot detsamma inom vårt land, om Preussen eller Tyskland af vårt utrikesministerium behandlas med en ödmjuk undfallenhet, som säkerligen i de lestas tycke inom vårt land gått alltför långt. : Det svenska hatet mot Ryssland är till ev iel en harm öfver egna misstag. Framför allt borde br H., som till försvar för Preussens eröfringar och annexioner i vår tid, så frigt vindicerar våldets eller segrens och er öfringens rätt, finna det fullkomligt i sir ordning, att Ryssland för halftannvat århun lrade sedan höll till godo de provinser, den Carl KII genom sina misstag lemnede det, eller utt det för något mer än ett halft århunlrade sedan äfven begagnade sig af tillfäl et att taga: Finland. : Med afseende på sigterna om mensklig -rätt till frihet och jelfbestämmelse: finnes ätven emellan den sist untydda tiden och vår: ett oerhördt svalg, ich de göra sannerligen menskligheten inger jenst, som äflas att omintetgöra de sistförh lotna sextio årens arbete i den vägen. Elsass ch Lothringen skiljas af Rhein naturligen rån Tyskland. : De som: vilja förlägga den rån Frankrike till Tyskland, de böra nog inna det lika naturligt; att t. ex. Skåne terförlägges från Sverige till Danmark, j all nemligen tit. Bismarck såsom innehafrare af danska öarne skulle behaga anse Röpneån såsom en för det stackars öfverallna Tyskland mera betryggande gräns är Sundet. (Forts.) flngändt Y ms mö mm SH TU rn UU St AA FR JR ÖN