Aftonbladet – 14 december 1870, sida 3

EE 200 den eller cern eller officersaspiranten kan under långa år blifva hans egen eller någon hans närmastes buse; men i striden och såsom disciplin vill denna underkastelse utan tvifvel vara Iovärderlig. Sjelfva det eljest så prisade krigarmodet synes på det viset kunna blifva lott och bart disciplin. Men imissräknade sig Napoleon på de tyska sydstaternas hållning och den förutsatta Iberedelsetiden, så hår tit. Bismarck icke minI dre missräknat sig på de snabba segrarnes följder. Han var säker om att kunna qväfva fienden under sina härars massor, ban antog Jutan tvifvel att ett par vunna fältslag, ett lioryckande i landet och framför allt ett hotfulit närmande till landets hufvudstad skulle här, likasom under österrikiska kriget, leda till en snar, af segraren utan motsägelser dikI terad fred. Hans härar — ty Preussens konung, för att icke tala om de öfriga tyska euveränerna, tyckes hafva i förhållande till Bismarck intagit en sådan ställning, att han. inför samtiden och historien försvinner i dennes skugga — hafva vunnit hittills oerhörda segrar; de hafva tagit hela den kejserliga armen med kejsaren sjelf, hans marskalkar och I generaler och en oräknelig krigisk apparat, til! fånga; rikets vigligaste och hittills för I 0intsgliga ansedda fästningar åt det hållet i deras våld; da hafva inkräktat och ;törbärjat en tredjedel af det olyckliga lani det; de hafva fromfarit på ett sätt, som måste I vara vidrigt och ovärdigt i samma mån man I hade rätt.att annat vänta af den civilisation, af hvilken de brösta sig; de hafva med en mur af jern innes!utit lzndets hofvudstad och tyckas vara säkra om att kunna med hungI rens fasor, om ej på annst sätt, betvinga iden; de hafva baft till bundsförvandt ett ) förräderi, så omfattande, så storartadt, så .infernsliskt, att ingen tid vet stt ömtala nåjgonting sådart, och ändå är man cj längre kommen, än att kriget börjar besvära äfven i Begraren. Man ser understundom tyskarnes ovärdiga och omenskliga framfart försvaras med, att sådana eländen och ohyggligheter äro af gammalt vanliga i krig, att sådsn är våldets rätt, att så går det med ett ord till i krig. Men krigföringssättet måste bedömas, icke i förhållande till förgångna barbariska tider, ntan i förhå:lande till anspråken af den tid, inom hvilken det faller. Vi vilja taga ett exempel, som väl åtminstone icke skall kunva anses partiskt. Historien förtäljer om Pirnas elände och den svenska drycken eller om svenskarnes eller de i svensk sold stående truppernas djefvulska beteende der under trettioåriga kriget. Skall man derför glömma, att nutidens embnolansväsende eller föreniogar för sårades och sjukes vård i fält, utan afseeride på omde äro vänner eller fiender, häntyda på en helt annan ståndpunkt af civilisation; innebära helt andra anspråk på mensklighet både under striden och efter den? Man hörer också från vissa håll andragas, att om franemännen hade I haft tyskarnes framgångar, så skulle de hafva framfarit kanhända än värre och kanske tilll på köpet blifvit prisade af dem, som nu anklaga tyskarne. Det är dock alltför orimligt att sålunda bygga den enes frikännande på en förutsättning af hvad den andre möjligen hade kunnat göra. Man har hos oss på åtskilliga håll haft : all möda ospard för att icke blott omintetgöra eller öfverskyla all partiskhet mot tyskarne, utan för att ingifva vårt folk en blind partiskhet för dem. De skäl man åberopat hafva understundom alltför mycket vitnat om feg egoism allenast. Till och med ett slags upplopp i Lybeck, förenadt med hotet att de goda hamburgarne kunde beröfva, 088 sin kredit, har sålunda begagnats som. skrämskott. Afven om man icke vågadel: med temlig säkerhet förntsätta, att herrar hamburgare äro, fulit så mycket som andra menniskor, måne om förtjensten, torde det kunna antagas, att den partiella eller enskilda och tillfälliga kredit, hvilken utan tvifvel här var menad, till stor del erfordras af lyxen blott, hvadan dess försinande ickel heller torde just af alla beklagas. Hela sa-l: ken ville dessutom företalla både ömklig och löjlig. Vid tanken på sin fordna makt och frihetskärlek borde de värda hansestäderna i jämmer och blygd skyla sina anleten för gin nuvarande förnedring, sitt nuvarande beroende. De borde åtminstone icke genom underdånigt fjesk, genom opåkalladt ådagaläggande af sin devotion för tit. Bismarck och den såkallade borussianismen, sjelfve desavouera sina stora minnen. Intressant är ock att aktgifva på de motsägelser, i hvilka de auktoriteter invefva sig, hvilka gjort till sin otacksamma uppgift att försvara tit. Bismarck och hans politik. Det skall naturligtvis först och främst vara tanken på det oriktiga, obetänksamma och farliga 1 att reta och utmana en mäktig granne, som bör afhålla oss från hvarje yttrande, det der kunde blifva hr Bismarck såsom Tysklands målsman misshagligt. Men på samma gång yttras t. ex., att Tyskland, för att undgå att Östersjön förvandlas till en rysk insjö, måste, med eller mot sin vilja, j göra gemensam sak med Sverige, om dettal blir antallet af Ryssland, eller att den dag skall komma, då Sveriges blågula fana skall svaja främst i germanerras leder, i den sista afgörande kampen mot panslavismens skaror,. Är således Ryssland icke vår granne? Eller är icke äfven Ryssland temligen mäktigt, åtminstone i jemtörelse med och i förhållande : till Sverige? Och om Tyskland, med eller: mot sin vilja, måste taga vårt parti, kan: det då vara så farligt att i förhållande till detsamma vara en smula uppriktig? Och om de tyska folkens enhetssträfvanden anses berättigade, måste icke då äfven de slaviska folkens enahanda sträfvanden så anses? Blir icke Rysslands hegemoni å ena sidan på det sättet lika berättigad, som Preussens å den andra? Vi hafva dock alltför ofta haft tillfälle erfara, huru tyskarne, oaktadt sina egna enhetsanspråk, velat hafva skandinavismen eller de tre nordiska rikenas sammanslutande, eburu utan någon hegemoni, betraktad sågom ett ohemnlilt tilltag. Skulle det icke; slutligen innebära, någon fara för Sveriges oberoende, om Östersjön blefve en preussisk I insjö? Och likväl finnes det svenskar, som 1 önska, att Preu mätte komma i besittle a ; q : j 4 j j ; j j J J i f