Aftonbladet – 14 december 1870, sida 3

NL Uppriktighet eller hyckleri gentemot Tyskland? Af C. Politiken och diplomatien må hafva fått språket för att dölja sina tankar, fegheter och beräkningen må gömma sin falskhet under väl anbragt mask; vi höra till dem, som i fritt land vilja hafva ordet fritt. Vi vilja ock finna det orimligt, att man icke hos tyskarne skall få tadla eller anklaga det, som är tadel värdt, utan att sådant nödvändigt skall härledas från eller anses bevisa blind partiskhet åt snnat håll, Man förebrår det franska folket, att det sedan åttio år kastats eller låtit sig kastas emellan ytterligheter. Det folket var dock under Ludvigarnes despotiska sedesoch samvetslösa tidehvarf och statskonst förslafvadt och försoffadt, och den raturkraft, som länge med våld betvingats, rasar så mycket hättigare, när den med ens lossas ur banden. Frihetens rätta brak och bevarande förutsätter ock, att man först hunnit blifva van vid tribeten. Men må man glömma eller må man förneka, att öfvergången emellan ytterligheter är så förklarlig, som att pendeln, kastad för högt ät ena sidan, slår för högt tillbaka åt den andra; må man för franskt lättsinne glömma fransk ridderlighet, om man det kar; må rcan göra till sin föga hedrande uppgift att förneka det franska folkets kärna och åygder, för att fästa sig vid dess yta och fel; skall man derföre hos tyskarne se blott törtjenster? Skail man derföre göra sig blind för den tara, sov: från deras skida hotar, sedan Preussen blifvit Tyskland och Tyskland ett slagord blott? Att det var kejsar Napoleon och hans män, som förklarade kriget och att närmaste förevändningen var lumpen och sökt, det nekar ingen, Vi äro benägna att gå vida längre i medgifvanden. Det är mycket möjligt att Napoleon länge rufvat på det kriget. Han är fatalist, säger man, och vi hafva ej svårt att tro det. Oss har det alltigenom velat förefalla sannolikt, att ham ansett sin mission vara, att likasom komplettera farbrodero, att å dennes vägvar vedergälla och godtöra. Ryssland, Österrike, Preussen, Engand 0. 8. v. skulle vedergällas för Leipzig och Waterloo. — Italien och påfven m. fl. skulle godtgöras för hvad de lidit under eller genom det första kejsardömet. Sebastopols försvar blef ett ärorikt blad i Rysslands häfder. Tar man, utom Frankrikes och Englands m. f. förenade makt, i betraktands Polens oförsovlighet, Preussens och isypner-. het Österrikes tvetydiga hållning, såhace nog Ryssland rätt att i freden 1856 förklara, att det var för det förenade Europa det slatlipen nödgades vika. Men sedan Ryssland var: ktminstone mattadt och förödmjukadt, kom turen till Österrike. Afven freden med detta tycktes vitna om, att Napoleon ej ville förI nta eller ens helt och hållet utmatta sina! iender. Hoppades han att en gång få dem ill bundsförvandter? Gömdes den stränga-; ste domen för den, som sist skulle angripas! len som bekostade fångvården på S:t Helena? Englands statsmän hafva också säkerligen: udrig litat på det kordiala förhållandet till! Napoleon. På grund af Englands eget rymiga samvete hafva de mer än säl insett, att atalismen lika väl som handelspolitiken skulle reta. att gifva sig absolutiou för sina medel. Det i den engelska skadelystnadens tycke ör tidigt slutade Krimkriget hafva de väl cke heller glömt. England har handlati lerefter. Sedan Napolean äfven hade konstituerat (talien vid Solterino och påfven var tagen i beskydd, återstod ännu mycket att göra. Aren förgingo. Napoleon åldrades. Han fick j dröja, om han skulle hinna utföra sia mission. Med afseende på den har det dock velat synas, som om Napoleon under senare ider gått med mindre säkra steg mot sitt mål. Vacklande och tveksamhet äro farliga, der vägen går emellan afgrunder. Hade fataismens ande vikit för någon tanke på farnodrens dystra aningar vid anblicken af den förste Napoleons oerhörda lycka? Kriget mot Preussen förklarades iett ögonblick af öfverilnipg. Det var som om man genom en djerf insats hade velat öfvervinna sig sjelf och på en säng omöjliggöra all vidare tvekan. Vibafva redan yttrat vår öivertygelse, att Napoleon nog också ville det kriget; men icke äro vi ika öfvertygade om, att han på allvar ville let nu! Det vill nemiigen förefalla orimligt och otroligt, att Napoleon och hans män skulle kunnat vara så okunnige om eller så blinda för sin ställning och sina militära tillgångar. Det vill snarare synas, att sedan man fann sig genom Benedettis förvållände hafva gått för långt, men utan att kunna gå tillbaka, hoppades man ännu i sista stunden att kunna imponera genom en barsk hållning och finna en utväg. Leboeufs yttrande om len kompletta och förträffliga krigsberedskapen var sålunda på befallning ämnadt till ett skrämskott allenast. Men det fanns en anvan, som var verkligen och fullt beredd och tom behöfde kriget just nu. Bismarck söker nu äges det, under den nya förvecklingen 1öande Parisfreden, bereda Ryssland en dilomatisk reträtt eller genväg; men för Navoleon afskar han all sådan tvärt. Det har visat sig, huru väl han kände ej blott sina goa kort. Säkerligen hoppades Napoleon också i det ängsta på de tyska sydstaternas åtminstone eutralitet, i hvilket fall man skulle få alleast den rheinpreussiska gränsen att bevaka ch sålunda, under en vakthållning der och inder det att emellertid flottan och dess landtigningstrupper fingo förstöra den tyska banleln och brandskatta de tyska sjöstäderna, unna hinna behörigen göra sig i ordning äfill lands, Det var utan tvifvel i sådan föroppning eller under sådana förotsättringar Vapoleon genast i början tät förstå, att kriget kulle blifva långvarigt. Att det franska folket icke ville krig, det orde få anses konstateradt, såvida man icke r alltför partisk. Prefekternas berättelser ala i det fallet högt, högre i samma mån, om dessa embetsmän icke kunde vara okunriga om, att högste vederbörande önskade i leras rapporter eller redogörelser finna en rigisk klang. Sådant hindrar dock ej, att u den mera tänkande och på tidens tecken ktgifvande delen af franska folket kan eller