Aftonbladet – 14 december 1870, sida 2

gar och för en italiensk villa, var ett helt annat väsende än den sjelfuppoffrande, unga vinnan, som kastat sig mellan honom och ean Varots bössmynning, som af hans fara hade blifvit bragt till förtviflan och i hvars bjerta kärleken varit på väg att vakna. Denna sjelfuppoffrande, varmbjertade Silvia, på en gång så blyg och så öm; och sedermera — den Silvia som hade studerat med en brinnande håg att göra sig honom värdig och som med aktningsfull uppmärksamhet hade lyssnat till hans undervisning — intetdera af dessa väsenden fanns numera; båda hade smält bort som vårsnön. Den unga flicka han nu såg, hade funnit en annan afgud, som hon tillbad. Nå... börjar ni snart? frågade hon litet otålig. Mr Meredith satte sig genast till arbetet. O, hvilken villa han byggde åt Silvia! En skuggrik altan gick rundt omkring husst; med några penseldrag från sin färglåda, prydde han denn: med rika frescomålningar. Genom en öppen dörr, såg man in i en vestibul med en hvit staty, gröna rankväxter och en liten springbrunn som kastade glittrande perlor omkring sig. Och kring villan skuggade vackra träd, sköna blomstergrupper och fina gräsmattor. Framför boningshuset rann den lilia floden och åt sidan, i en lugn vrå bade bikuporna fått sin plats. Detta tog tid, men mr Meredith gaf den med glädje, road af Silvias träffande anmärkningar och utrop af förtjusnivg. Slutligen räckte han henne ritningen och strålande af belåtenhet visade hon den för madame de PEpine. Detta biir således din villa. Hur mycket kostar hon att bygga?. Femhundratusen francs, svarade mr Meredith halft på skämt och halit på allvar. Åh, — då är det ju intet qvar! utbrast