Aftonbladet – 14 december 1870, sida 2

f de båda förnämsta anförandena på båda idorna, Schulze-Delitzchs och Bennigsens, det örra emot, det senare för fördraget. Schulze-Delitzch: M. H. Vårt parti (Fortschritteartiet) har, liksom hvarje annat, önskat en enällig sammansättning af de tyska staterna; vi kulle äfven med glädje kunnat helsa det nyskaade riket, den tyske kejsaren, om ej andra större etänkligheter knöte sig dertill som väga tyngre n titelväsendet. Jag måste tillstå för er, mina errar, att vid dessa fördrag som blifvit riksdagen örelagda jag ständigt tyckt mig se dessa valkaitulationer som den partikularistiska andan påvang de tyska kejsarne vid deras upphöjande å tronen; de voro inskränkningar i kejsarmaken och gingo ut på att kringskåra den gamla ikskompetensen. I detta hänseende kunna vi ej ned hänförelse helsa författningen. Vi ha ej ramlagt några amendementer, men våra allvaramma betänkligheter mot författningen kunna vi j fördölja. Man kan ej grunda ett framtida iaktagande af författningen endast på auktoriteten. lär är rätt och auktoritet, eller om I så viljen, nakt och rätt, och en församling som har att kapa en författning, får ej låta nöja sig med den issheten att bristerna.i denna rätts bestämmelse kola uppvägas af auktoriteten, ty med detsamma anktionerar hon rättskränkningen genom makten. Bravo! från venstern.) Om auktoritetsteorien är iktig, hvartill tjenar det då att vi gifva 083 en örfattning? Då är hon blott en leksak. Jag ill dertill foga ännu en annan anmärkning. Aukoritet, så säger man, skall bero på förtjenst. Ja, nina herrar, det är en af de tvistepunkter der ni hela nationella lifvet så lätt sammanträffa: jag ror att den verkliga aristokrati som ivåra dagar r möjlig skall bero på förtjenst, det vill säga ej öra sig gällande i anspråk på privilegier, utan isa sig i erkännande af de högre pligter hennes ociala ställning kräfver. Jag kommer ännu till n annan punkt. Såväl i generaldebatten som i pecialdiskussionen talade man om den ovärdiga tällning som blifvit riksdagen anvisad. Vi vore hän isade till ett enkelt ja, och deremot har i går nNlifvit invändt att det stod oss fritt att säga icke slott ja utan äfven nej.. Jag vill tro det, ty est vore detta slag af förhandlingar mycket beänkligt. Ty, mina herrar, frågan har två sidor: len ena rör Tysklands enhet och för henne äro vi alla; den andra rör de vilkor, hvarunder denna förening skall ega rum. Här taga regeringarne ensamma saken i hand och förelägga oss henne först sedan hon blifvit färdig. (Hör! hör!) Deri ligga svårigheten och det förderfliga i ställningen, ty ifven i fråga om vilkoren måste vi ha en oinskränkt rösträtt. Initiativet tillhör visserligen regeringarne, men innan de afgöra hvad som är antagligt eller icke måste de förut höra folkrepresentationen. Det är ej för första gången denna regeringens praxis träder oss till mötes, och måhända äro vi sjelfva skulden dertill, ty då vi af patriotisk hänsyn gjort regeringen vidsträckta koncessioner, har det haft till följd att regeringen trott att vi skulle hålla till godo äfven med detta. Jag saknar ej förtroende till det blifvande parlamentet, men om vi hänvisa allt till framtiden, hur är det möjligt om vi lägga alla möjliga hinder i vägen för detta parlament! Jag förtröstar äfven nu på folket, liksom jag förtröstat på dess anda under de hopplösa åren; jag har med många vänner sökt bidraga till att höja nationalmedvetandet. Om, såsom jag så högt önskar, Tysklands enhetsverk blir en sanning, då kunna vi, vid Gud, ej på rund af hvad vi nu skapat tillräkna oss någon förtjenst deraf, ty vi ha genom vårt arbete ej befrämjat nationalandan. Hon skall nödgas af egen kraft bryta sig väg, och jag hoppas att hon itreden skall kunna göra det. Till sluts vill jag endast säga, att ej heller vi känna oss fria från samma skuld som en del af de liberala partierna dragit öfver sig, och att vi skola visa detta genom vår omröstning. Vi rösta för fördragen med Baden och Wärtemberg, men fördragen med Baiern kunna vi ej godkänna. (Bravo! från venstern.) För Bennigsens tal skola vi i morgon redogöra. Sedan riksdagen attagit fördragen, har hon beslutit följande adress till konungen, som skall till Versailles öfverbringas af en särskild deputation: På ers majestäts kallelse har folket samlat sig omkring sina anförare, och på främmande jord försvarar det med hjeltekraft det brottsligt utmanade fäderneslandet. fantliga offer fordrar kriget, men den djupa smärtan öfver förlusten af de tappra sönerna rubbar ej den fasta. viljan bos nationen, gom ej förr skall nedlägga vapnen än freden genom betryggade gränser blifvit bättre garanterad mot nya anfall af deu afundsjuke grannen. Tack vare de segrar, hvartill ers majestät fört Tysklands härar i troget vapenbrödraskap, kan nationen hoppas på en varaktig förening. Tillsammans med Tysklands furstar närmar sig den nordtyska riksdagen ers majestat med den anhållan att ers majestät måtte täckas genom antagande af den tyska kejsarkronan inviga enhetsverket. Den tyska kronan skall på ers majestäts hufvud för det tyska folkets återupprättade rike öppna dagar af makt, fred, välstånd och en under lagarnes skydd betryggad frihet. Fäderneslandet tackar anföraren och den ärorika här, i hvars spets ers majestät ännu dröjer på det eröfrade segerfältet. För alltid oförgätliga skola för nationen hennes söners hängifvenhet och bragder blifva. Måtte det snart blifva folket förunnadt att den af ära krönte kejsaren återskänker nationen freden. Mäktigt och segerrikt har det förenade Tyskland under sin högste fältherre visat sig i kriget, mäktigt och fredsälskande skall det förenade tyska riket under sin kejsare vara. Eders kunglig majestäts Allerunderdånigste och hörsammaste etc. Nordtyska förbundets riksdag.