Aftonbladet – 13 december 1870, sida 2

n till Haag ingången preussisk not, inneiållande en lång lista öfver oförrätter och örmenta neutralitetsbrott, hvartill det lilla torhertigdömet skall ha gjort sig skyldigt. Det är, som man ser, den gamla historien mm det nedriga lammet och den grymt förrättade vargen. I nordtyska riksdagens session den 9 Deserber uppläste presidenten de förslag till ändringar i förbundsförfattningen som af för: oundsrådet blifvit framstälda med anledning r uf kejsarvärdighetens införande och i följd tf hvaraf förbundet hädanefter skall kallas tyska f riket och konungen af Preussen bära nam-f net tysk kejsaren. I den debatt öfver för-? iragen som härefter uppstod uttalade sig Liebknecht mot hela det sätt hvarpå den nya li förbundsförfattningen tillkommit med en skärs pa, som ådrog honom en varnieg af presii denten. Jag blef under sessionens första dagar kallad till ordningen, utropade han, emedan jag påstod att här blott spelades komedi. Nå väl, mina herrar, hvad ha de senaste dagarnes debatter varit? Vi ha ej på verket haft det minsta inflytande. Det förelades oss med ett Antingen-Eller,. Det är gjordt i Versailles. I sägen Ja dertill, för att ej genom ett Nej visa eder vanmakt. Det är angenämt och uppfriskande satt från dessa nordtyska debatter, der man smider kejsarkronor och, utan att man vet om det, måhända ännu någonting annat, få vända sig till den församling som i dessa dagar sammanträdt i Bern. Den 5 December öppnades den schweiziska förbundsförsamlingen. Nationalrådets president Anderwert höll dervid ett tal, hvaror vi återgifva följande manliga och ädla ord: Vi återupptaga våra i Juli afbrutna förhandlingar, och det stora, väldiga krigsdrama, som fortfarande håller verlden i spänning och rörelse, har ännn icke slutat. Kriget går obevekligt sin gång och har ännu icke hunnit till målet. Så litet vår tids rika andliga lif och framskridna kultur kunde hindra ketastrofens utbrott, så litet förmå de äfven hämma dess förlopp. Tyvärr kan man ännu icke förutse, huru snart man skall få nog af elände och blodsutgjutelse. Ånnu mindre kunna de politiska resuitaten af dennå jättestrid för närvarande i sin helhet klart öfverskådas. Stora och till utseendet märkliga organisationer har detta krig slagit till jorden och för en häpnande verld blottat deras inre ibålighet och ruttenhet. Folkkraften reser sig nu i deras ställe och har under de sista dagarne utvecklat enj energi, sori vi icke kunna vägra vår aktning och beundran, vare sig att hon utgår ur striden segrande eller besegrad. Måtte hon lyckas skaffa vårt olyckliga grannland en hederlig fred, besegra de upplösande elementer som hotande resa sitt huf-! vud och sedan på frihetens och folkbildningens grundval uppbygga ett nytt samhälle — till sin egen välfärd och Europas lugnande! Lyckans och ärans dagar skola då återvända. Kriget inverkar äfven på våra egna avgelägenheter. Den nuvarande sessionen var företrädesvis bestämd för en revision af den j: schweiziska grundlagen. Men huru är det möjligt att i ett ögonblick, då stora händelser taga vår uppmärksamhet i anspråk, skrida till ett arbeto som i flera hänseenden skall ombilda det schweiziska törbundets egen-1 domliga och fint organiserade statsbyggnad och derföre framför allt kräfver lugot begrundande och fullt samlade tankar. Demo. kratien kan icke följa exemplet trån ett. visst håll, der nya organisatiover sammantråcklas i i kabinetten och sedan påläggas folken såsom fulländade fakta. Våra författningsrevisioner skola framgå ur en fri och uttömmande diskussion, ur en öfvertygelseprocess, i hvilken folket och myndigheterna taga lika del. Vi änna oss derföre äfven uppfordrade att till lösningen af en författningsreformfräga välja i en sådan tidpunkt, som försäkrar oss om alla faktorernas — isynnerhet folkets — fulla och odelade medverkan. Den 5 dennes öppnades högtidligt den 11 legislaturperiodens första sesssion i konungariket Italien. Anblicken af de fem hundrades sal var denna gång praktfull. Alla läktare voro uppfyllda af damer i rikaste högtidsdrägt och af diplomater i stor uniform; den spanska krondeputationen befann sig i senatorslogen, der en stol stod framställd äfven för konung Amadeus I af Spanien, hvilken dock icke var tillstädes. Kl. precis 11 inträdde konungen i salen, helsad af de varmaste lefverop af senatorerne, af de deputerade och från läktarne; på högra sidan hade han kronprinsen Humbert, på den venstra prins Eugene af Carignan. Ministerpresidenten Lanza bjöd, efter inhemtad befallning af konungen, senatorerne och de deputerade att sätta sig, Justitieministern Raeli uppläste edsformuläret, hvarpå de nyutnämnde senatorerne gingo eden; af de deputerade tog inrikesministern Lanza eden. Sedan denna formalitet blifvit undangjord, uppläst e konungen troatalet, hvars väsentliga innehåll redan blifvit bekant genom telegrafen. De ställen, som handlade om Roms införlifvande och det nationella enhetsverkets fullbordan, helsades med det lifligaste bifall; när konungen omnämnde sin sons, hertigens af Aosta, upphöjelse till konung af Spanien, skallade ljudliga rop: Letve konuogen, lefve Spanien! Turikesmiuistern förklarade nu sessionen öppnad, hvarpå konungen under lefverop från alla håll lemnade salen. I senaten hölls ett kort plenum, hvari val företogos — ordförandena utnämnas af konungen — och utlottning skedde af medlemmar i en deputaåtion, som skulle lyckönska konungen af Italien och konungen af Spanien. Representantkammaren skulle konstituera sig dagen derpå. Om den spanska krondeputationens mottagning den 4 dennes innehåller Gåzzetta officiale en lång berättelse. Mottagningen skedde kl. 11 på törmiddagen i det kungl. slottet. Till höger om konungen stod hertigen af Aosta; audiensen bivistades dessutom af kron. prinsen Humbert och prins Eagöne af Carignan samt på konungens särskilda inbjudning af diplomatiska kåren, Annunciata-riddarne, ministrarne och statens högre embetsmän, ordförandena i senaten och representantkammaren, generalitetet, prefekten och syndikus i Florens m. fl änd I arr Arp mt RR LA jr FR VO 2