Aftonbladet – 12 december 1870, sida 3

erhöll en vänligt uppmuntrande blick till svar. Ack! jag vill försöka att varagod, sade hon med innerligt allvar. Jag skall bjuda till att vara ihärdig. Sicuron, svarade han vänligt. T gin ifver att lära, -skulte Silvia på en gång velat börja i alla ämnen, men Charles Meredith var för klok att uppmuntra denna brinnande håg för vetande. Han ville knappt alis medgifva henne att studera: Han förbehöll sig blott valet af lektyr för henne under dagens lopp, och då aftonen kom förklarade han samtalsvis, hvad som var henne dunkelt. Under dessa aftnar och med hans makt öfver ordet upprullåde han för Silvias tacksamma blick taflor af herrlig och vidsträckt fägring i vetandets verld. Kunskaper, sålanda meddelade, äro ävgenäma att emottaga och -med-hans vänliga-hand, som undänröjde hvarje hinder i hennes väg, gjorde Silvia hastiga framsteg och kastade ingen enda blick af längtun tillbaka till de leende ängder af lättjetulla, ytliga nöjen der hon så änge vistats. Då och då kom:väl den onda Fåen, men tack vare madame de IEpines vaksamhet, blefvo bsöken allt mera sällsynta. En afton var likväl hennes närvaro så synbar, att mr Meredith sköt undan böckerna och sade: Låt oss tala om någonting annat. Niär stolt öfver att vara romarinna, mademoisell!e Nardi, men som ni sjelf vet, är ni det ändå inte fullkomligt utan äfven något beslägtad med oss. Jag undrar -horu mycket engelskt od — Welskt! rättade hon. Ja, mycket rätt! Jag undrar hur mycket weiskt blod som flyter i edra ådror? Det är ej mycket, svaradej Silvia med