Aftonbladet – 10 december 1870, sida 3

MM mere fs 6 Led hdd TR Tr ff FE FF rv de antipatier, som egnats den andra, Men, saken är derigenom långtifrån tillräckligt förklarad. Till belysning af denna företeelse skola vi först kasta en blick på vårt naturliga och historiska förhållande till Tyskland. Tyskarne äro, näst norrmän och danskar, jemte erigelsmännen våra närmaste stamförvandter, och häri ligger onekligen en särskild maning till godt förhållande oss emellan. Vibafva till och med hört iffiza germanister i vårt land påstå, att detär vår pligt såsom fränder att stå på tyskarnes sida mot en romanisk nation. Vi hafva härmed kommit in på frågan om germanism och romanism, en fråga, som blifvit vidlyftigt afbandlad af våra spekulativa fränder på andra sidan Östersjön. De tyska författarna äflas af alla krafter att finna en principenlig motsats, en o5fverstiglig klyfta mellan den germaniska och romaniska verlden. Das Germanenthums, är, kort sagdft, en sammanfattning af alla möjliga dygder, das Wälschthum, åter ett inbegrepp af alla fel och laster; tyskarne skola, das walte Gott, besitta jorden, fransmännen åter äro bestämda att i likhet med gäler och indianer småningom förtvina och utdö 1). Vi behöfsa här ej bevisa, hur oberättigad oeh tillkonstlad samt stridande mot förnuft och historia denna teori är. Skall man tala om någon principmässig motsats, så må det vara den, som råder emellan de rent europeiska stammarne, romaner, germåner öch slaver å ena sidan och de asiatiska (moskoviter m. fl.) å den ändra. Germaneroöh romaner deremot äro tydligen bestämda attsatsmanlefva och samverka ivom samma statssystem, att komplettera och understödja hvarandra i civilisationens tjenst; de ha ock genors en långvarig beröring och under inverkan åf samma stora hufvudideer kommit hvarandra temligen nära. Visserligen finnas olikheTter och måste finnas, men man bör akta sig att öfverskatta den efas egenskaper på den andras bekostnad; man bör lära sig att se bjelken i sitt eget öga och ej blott grandet i sin broders. FranI ska nationens egenskaper äro ej sämre än den tyskas, mea de äro andra och derför lätt miss kända af den, som ej sjelf eger dem; Må man derför upphöra stt deklamera mot det franska lättsinnet och det franska samhällsförderfvet, eller I må man åtmivstone ej flömmk de oarter, som froIdas vid Spree och onau, vid Målaren och Themsen! Vi våga alltså påstå, att den romaniska stammen hvarken är så motsatt den vi sjelfva tillhöra eller så bortkommen och--förderfvad. att vi ovilkorligen måste följa stamförvandtskapens bud och ställa oss på Tysklands sida. En nation bör lika litet som en enskild menniska blindt lyda blodets röst. Hur ofta händer det ej i lifvet, att en gammal god vän är vida att föredraga framför en hel rad af kusiner och sysslingar? Efter denna utredning af orsakerna till vår nations starka sympatier för Frankrike, öfvergår hr Odhner till frawiställniugen af hvad historien har att förmäla Om: vårt för hållande till Tyskland. Våra förbindelser med detta land hå varit: mångahanda,: men de äro ingalanda af den sympatetiska art, som de förut omtalade med Frankrike. Hr Odhner ådagalägger detta genom en återblick på arten af Sveriges samfärdsel med Tysklaod under vår nationella utvecklings olika tidehvarf. Han kommer dervid ånyo i kollision med hr Forssell, som förvånat sina läsare genom den historiska upptäckten, att i vår fosterländska tradition icke finnes något frö till missbelåtenhet mot Tyskland. Vi hs red:n förut uppvisat det orimliga i en dylik mening, som, för att stödja ett polemiskt utfall, alldeles förbiser eller förvrider notoriska sakförhållanden i äldre och nyare tider. Hr Odhners yttrande går i samma riktnipg som vårt eget; han framhåller derjemte med skäl hurusom vår nations nuvarande antipatier mot Preussen allra: senaste tidens tilldragelser; Vi önskade tyskarne -allframgång! i -derasenhetssträfvanden, men så kom i Preussen den nya seran,. Den store våldsmannen Bismarck,, ttrar hr Odhbner, tog Preossens öden om and och grandlade den möderna s. k. Bor russianismen; i sjalfva verket var dock hans politik både till sin halt och till sitt mål endast en fortsättning af gamla preussiska traditioner från Fredrik den Stores tid, och redan häri ligger en stark presumtion not de vackra förhoppningar, hr. F. uttalar rö rånde Preussens omvändelse och framtidspolitik. Emellertid förklara vi oss benägna att tänka det bästa möjliga om det tyska eåhetsarbetet under Bismarcks egid; vi skänka vårt fulla erkännande åt allt det förträffliga; -som Bismarck uträttatinom4 Nordtyska förbundet; vi vilja hoppas, att Preussen verkligen skall uppgå i Tyskland och ej tvärtom; ja vi skulle till och red vilja ursäkta en del af de preussiska väldshandlingarna såsom svåra att undvika vid en dylik hvälfning. Men deremot förstå vi ej, hur, ett beteende sådant som Preussens emot Österrike 1866 och sedan emot de införlifvade tyska länderna skulle kunna undgå att väcka starka antipatier hos. ett folk med vaken rättskänsla. Det har förvånat oss att se, med hvilken lätt hand hr F. öfverfar dessa svaga punkter hos den preussiska politiken. Icke mindre otillförlitlig visar sig hr Forssells uppfattning, när vi från betraktandet af Preussens tyska politik vända oss till dess allmänt europeiska. Hr F. kan naturligtvis ej alldeles blunda för bragder sådana som röfvartåget mot Danmark, Pragfredens förhånande och Nordslesvigs qvarbållande under preussiskt ok emot tro och lofven. Deremot har han ej, erinrar hr Odhner, ehura denna punkt är af synnerlig vigt för vårt förhållande till Preussen, omnämnt detta lands uppförande mot det olyckliga Polen mot dess konseqventa, trofasta stallbrödraskap med Ryssland; tvärtom antyder han (s. 4), att vi skulle ega gemensamma intressen emot den asiatiska invasionen i Europa. Detta hör återigen till dessa lösa förhoppningar, dem hr F. flerestädes sätter fram i stället för fakta och verkliga skäl. När den preussiska politiken gifvit oss det ringaste prof på sin benägenhet att upplösa det sekelgamla bandet och. göra front mot öster —då, men först då, må man tala om Preussen såsom den europeiska civilisationens förkämpe mot Asien och taga våra sympatier i anspråk för dess räkning. Till dess .må det ursäktas oss, om vi företrädesvis eriora oss den roll Preussen spelade 1772, 1793, 1795 och 1863, och ej finna omöjligt, att det ännu en gång kan komma att spela en dylik roll, ehura mot en annan del af Eurnpa., Hr Odhner vänder sig derefter till frågan om Preussens förhållande . till Frankrike, denna fråga som skulte bringa de under dei föregående tiden uppammade sympatierna för egentligen har sin förklaringsgrund i denlå nm a mA RA KR AA RR a a mt ft 2 0 RA HM mm cv den ena makten och antipatierna för den andra till mognad och utbrott Han har svårt att fatta det djapsinniga ihr Forssells