Aftonbladet – 10 december 1870, sida 3

tidpunkter. Vi tillbakavisade i vårt numtimer af den 4 Nov. hr F:s temligen barnsliga prat om skandinavismen såsom hittills I hafvande varit väsentligen negativo, och vi Itilläto oss anbringa några icke obehöfliga Ikorrekturer vid hr docentens docerande an-gående Eiderprogrammets innehåll och syfte, : jhans förmenande att skandinavismen haft sin Ityngdpunkt i striden mot Tyskland, hans oriktiga påstående rörande skandinavismens lupphof, m. m. Hr F. har sedermera sökt slingra sig ifrån skyldigheten att erkänna sina begångna misstag, i det han skyllar på tonen i vår framställning. (Om den ton, i hvilken hr F. sjolf funnit lämpligt taga den franskvänliga svenska pressen i upptuktelse, gäller naturligtvis, enligt hans mening att när jag dricker, är det rätt!s) Han skall I förmodligen tillgripa samma beqväma utväg läfven gent emot de granskare, som senast I tagit i skärskädande hr docentens insigter i sin samtids politiska historia och särskildt hans ordande om den negativa skandinafvismen. Det är Nordisk Tidskrift; som i sitt senaste dubbelhäfte funnit sig manad att uppträda mot det, enligt dess utgifvares åsigt, hardt när oförsvarliga lättsinne, som röjer sig i hr Forsells utlåtanden angående den nordiska folkstammens lifsfråga. Urden kunna tyckas skarpa, men bevisföriogen för deras befogenhet har ej uteblifvit. Tvenne framstående skriftställare, adjunkten Ci: Th. Odhner och tidskriftens utgifvare professor G. K. Hamilton, ha genom sakrika anföranden — i hvilka det varit oss ett nöje att uti allt väsentligt återfiona den uppfattning, vi sjeifve länge förfäktat — dragit försorg om, att icke sten på sten blifvit qvar af hvad som, efter det föregående raseringsarbetet, ännu kunde finnas öfrigt utaf den Forsellska vishetsbyggnaden. I -förra afdelningen at uppsatsen Fränkrike, Tyskland och Skandinavien. . Några ord till den preussiska polilikens svenska försvarare, hvilken uppsats i bokhandeln finnes tillgänglig som broschyr) vänder sig hr Odhner mot de tendenser och ensidigheter,, till hvilka ban anser att br Forsell gjort sig skyldig i sin framställning. Dessa ensidigheter röja sig: på ett i ögonen fallande sätt i hr F:s kländer ef vår nations brist på sympati för det nutida Preässen Hr: Fr förutsätter., yttrar hr Odhner, att våra nationella sympatier för den moderna Borussianismens framträdande gått agjordt i tysk riktning och ej i fransk, och hafivkän då med skäl undra öfver den hastiga ödmkastningen. För vår del måste vi bestsida förutsåttningens riktighet och kunna för-vår meniog åberopa personer, som minnas längre tillbaka än både vi och hr F. Och föröfrigt är det ej blott de sista generationerna i vårt land, som bära vite om Sveriges starka sympatier för Frankrike; ett dylikt intyg af otvetydig art afgif-j ves af hela vår bistorii sedan 150 år tillBaka. Dot är sannerligen allt annat än svaga trådar, som fästa: vår nations lif vid Frank-l rike; våra franska sympatier äro djupt grundade i vår historia och i vår nationella ut-. vecklieg. Ena flyktig blick: tillbaka skall! vara nog att visa riktigheten af vår åsigt. Våra tidigare allianser med Frankrike stodo, l:! som hr F. riktigt anmärker, i samband med den : svenska eröfringspolitiken, men de voro dock från ! början riktade på gemensamt försvar mot hahs-: burgska husets öfvermakt. Den gemensamma fa: 1 ran af ett monarkiskt styrdt, centraliseradt Tyskland hade redan på Gustaf I:s tid närmat Sverige och Frankrike till hvarandra; samma fara framkallade förbindelsen emellan Gustaf Adolf och Richelieu, och resultatet blef ett — anfallskriz mot Tyskland. Skola vi bryta stafven öfver denna po(q litik, som ej tillät Österrike att med vå!d genomföra Tysklands enhet och grundlägga en uviveri salmonarki? Iagen i vårt land lärer neka, att de båda statsmännen förtjena efterverldens tacksam! het för det de i tid afvärjt den hotande faran;i men den nya tysk-tyska historiska skolan bränn-s märker den ene som den andre med namn af nge ( meiner Eroberer und selbszächtiger Eindringling,. Det förtjenar ock erinras, att, medan de tyska l, bundsförvandterna i nödens stund öfvergåfvo Sverige, blef Frankrike vårt stöd och vår trogne ( bundsförvandt till krigets slut — visserligen ej af li ädelmod, utan derför att det fann sitt intresse deri, s men det gör bärvidlag ingenting till saken; Den t sålunda grundlagda politiska förbindelsen ledde till f en mycket liflig och inflytelserik beröring med Frankrike, och detta Jand besöktes af alla svenl skar, gom ville förvärfsa en -högre utbildning vare sig i statskonst, lefnadsvett eller studier.c Frankrike och Holand voro på den tidenlf C i 1 t 8 t V våra läromästare; det förvildade, afsigkomna Tyskland kom först i tredje rummet. Våra poli-l? tiska intressen började deremot skilja sig från Frankrikes, i samma mån som detta land ville begagna Sverige såsom ett blott verktyg. för sina planer. Till ett sådant verktyg lät Sverige låna sig i kriget 1675—9 och undgick ej det naturliga straffet derför, men kom, tack vare Frankrikes hederskänsla, temligen helskinnadt derifrån. De forne bundsförvandterna skilde sig ru för en tid och utkämpade omsider hvar för sig en jättestrid a med sina grannar samt ledo båda på samma år afgörande nederlag (1709). Låtom oss ej glömma, i att vid Carl XII:s återkomst från Tutkiet var den 1 gamle Ludvig XIV den ende, som var villig att räcka konom en bjelpsam hand. I Under frihetstiden blefvo våra förbindelser med e t r Dp r 1 Frankrike inflytelserikare än någonsin förut;-isynnerhet sedan Hattarne kommit till styret. Här möter osa först den tilldragelse, som af Frankrikea fiender plågar framhållas såsom bevis på den franska alliansens förderfligtet för Sverige. Frankrike missbrukade sin makt att Iocka oss in i det snöpliga ryska kriget och det ärelösa pommerska. a Vi ärna ej heller rättfärdiga Frankrikes beteende, e men vi erinra, att skulden i första rummet drablg bar partiyran; och dessutom, om ock Frankrike f under fribetstiden förledde oss till obetänkta krig, så har det dock ej, såsom Preussen samtidigt 1 gjorde, planmessigt arbetat på vår undergång och I tillämnat oss Polens öde. Hvad Frankrike förbru-q tit, fick det snart tillfälle att godtgöra: det varjy Frankrikes stöd och Frankrikes penningar, som p satte Gustaf III i stånd att rädda Sverige ur förderfyet och att sedan nyskapa dess flotta och stärka X dess försvarskraft. Den politiska förbindelsen un-e der Hatt-tiden och Gustat III:s regering förde med e sig en liflig samfärdsel och ett djuptgående franskt f inflytande på hela vår kultur, ett inflytande, somla kan spåras än i dag och som gifvit anledning till 5 benämningen nordens fransmän,, Dettainflytande, som yttrade sig i många riktningar, inom litteratur 9 ren och språket, konsten och vetenskapen, säll-vV skapslifvet och sederna, var väl ej i alla hänse-s enden fördelaktigt, men derom gäller dock för visso hvad Tegner sjunger: 8 att vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet, och sången stämd och lifvet menskligt njutet. a Den franska revolutionen bidrog att utbreda det2a franska inflytandet till kretsar af samhället, som dittills varit mindre berörda deraf: de franska fri-r hetsiderna vunno anhängare inom alla samhälls-, klasser och hafva allt intill vår tid fortfarit att ; väcka och underhålla varma sympatier för Frankrike. Vi anteckna detta såsom ett faktum utan ; ef att inlåta oss på en analys af dessa iders inne håll Ak Kaotvedalean AnÄKe Hj fa h nan dot non Alnnioke