Aftonbladet – 10 december 1870, sida 3

om en kuri0s uppiattning at det tragiska: betydelse vitnande orakelspråk, att krige mellan de båda stormakterna bör betraktar såsom en nemesis divina af ett slags tragisk I nödvändighet,. Hvad den synpunkten be: träffar,, anmärker hr Odhner, så frukta vi latt den ej är synnerligen att föredraga framför den, som vinnes från Dybbelskansärnes ruiner, ty denna håller sig åtminstone til den faktiska verkligheten, den andra åter än för svaga dödliga föga användbar och torde såsom politisk princip blifva ännu vådligare än den af hr F. så mörkt skildrade nationalitetsgrundsatsen. Skall nemesis divina åbeI sopas såsom internationel grundsats, så frukta d vi, att det blir ett bellum omnium in!er omnes I ty hvilket folk tror sig ej om att tyda riktI oingen af Guds finger, hvilket land har ej en räkning ouppgjord med sina grannar? Skall ej då Italien fordra räkenskap a! Tyskland, Irland af England, Danmark af Sverige? Och skall ej följden bli, att man kräfver af sin granne öga för öga, tand för tand, utan att taga den ringaste hänsyn till tidernas olikhet, till allt hvad som passerat sedan oförrätten tillfogades? Att första anledningen till den konflikt, Isom nu skakar Earopa, gafs genom anfallet på Danmark 1864, och att det som derefter följer utgör en enda sammanhängande kedja af händelser, är hr Odhners åsigt, liksom den måste vara hvar och ens, som är i stånd att bilda sig en opartisk och på sakkunskap hvilande uppfattning af förhållandena. Hvilken af de båda makterna, frågar hr Odhner, har i senare tider bäst uppfyllt sina pligter såsom stormakt, gjort sig mest förtjent af Eoropas tacksamhet och sympatier? Är det väl den makt, som varit moskovitismens trogne medhjelpare och Polens förtryckare, som utan orsak angripit först Danmark, sedan Österrike, och som; våldfört både tyska och icke-tyska befolkningar i deras heligaste känslor? Är det ej snarare den makt, som 1854 hindrade Ryssland att bemäktiga sig Dardanelleraa, eller som 1859 lade grund till Italiens befrielse och enhet? Nå, än Tysklands enhet, skall man kanske invända, är ej också den en vinst för menskligheten, och har ej Preussen hufvudförtjensten deraf? Vi svara: Preussens äflan uteslutande för sin egen förstoring kan ej jemföras med Frankrikes verksamhet för det allmänna på samma gång som för sitt eget bästa. Frankrikes obetydliga utvidgning i sydost och dess önskan af en gränsreglering mot Preussen inneburo ingen som helst fara för den europeiska jemnvigten, och det är tydligen spökrädsla, att deri se ett återupplifvande af Napoleon I:s planer. Deremot ligger det i sakens natur, att ett stortyskt eller. preussiskt Kejsarrike måste blifva i hög grad vådligt för Europas jemnvigt, både genom sitt läge i Earopas midt, sin fruktansvärda armtorganisation och sin eröfringspolitik, understödd af tyska folkets äregiriga drömmar och germaniseringslosta. Särskildt för de nordiska folken innebär en dylik störtysk militärmonarki de ögonskenligaste faror, och derför borde för oss valet emellan Frankrike och Preussen aldrig kunnat vara tvifvel underkastadt. Af Frankrike hade vi intet att frukta, mycket att hoppas, at Preussen hade vi allt att frukta, föga att hoppås — såvida vi nemligen: skola rätta oss efter hvad vi sett och erfarit, och ej, som hr Forssell, efter hvad vi önska och förmoda. Från hvilken synpunkt alltså vi betrakta saken,, tillägger hr Odhöer; bvare sig det gäller värt historiska förNållande till Frankrike och Tyskland, eller det blir frågan om Frankrikes och Preussens curopeiska politik, eller. vi fästa oss vid Preussens bekandling af den tyska evhetsfrågan — i hvarje fall blir resältatet ungefär enahanda, och det ligger i öppen dag, hvarthän våras sympatier vid en konflikt emellan Frankrike och Tyskland måst väfida sig. Slutomdömet i den uttömmande granskning, medelst hvilken hr Odhner blottat ohållbarbeten af så många af,hr Forssells åsigter och uppgifter, innebär alltså en anslutning till vår egen ståndpunkti frågan. Denna ståndpunkt bar äfven varit hela den svenska pressens, på ett par undantag när, och vi ha vid föregående tillfällen redogjort för den utförliga motivering det ifrågavarande bedömandet afl. den samtida preussiska politiken erhållit särskildt i en serie uppsatser i Framtiden. Resultatet af den inom vär press förda meningsstriden för och emot Borussianismen torde ill väsentlig del kunna anses sammanfattadt: de ord hr Odbner riktar mothr Forssells nå-F got tvetydiga utlåtande: revolutionsmännen ; alla tider hafva haft befogenhet att varda : lömde enligt måttet af den högre rätt, del. vjort gällande mot det bestående, och efterveriden har rättvisligen alltid anställt en jemförelse emellan det, som var före dem, och let, som följde .dem efters. — Ja, det är saunt, invänder hr Odhnoer, efterverlden har anställt en dylik jemförelse och tillämpat en lylik måttstock, men endast den har haft befogenhet dertill, endast den har variti besittning af nödiga materialier och sett följderna i Hela deras sammanhang och vidd. Samtiden åter har i sjelfva verket ingenting aonat än förhoppningar och subjektiva förmodanden att bygga på; samtiden gör derförbäst i att låta tättskänslan och hederskänslan ensam tala och att öfverlemna den slutliga, domen åt Gud och historien. Vill man ursäkta dåliga handlingar, derför att man väntar ett stort resultål deraf samt hoppas, att förbrytaren skall, när han vunnit sitt mål, omvända sig, så är man ju midt uppe i den gröfsta machiavellism, Det är derför ytterst farligt att på samtiden och dess handlingar tillämpa dylika verldshistoriska synpunkter.. Till hr Hamiltons uppsats i samma häfte af Nordisk Tidskrift torde vi återkomma en annan gång. RSKCRSEOSREeERNE ee fa j qv l NN sm a FO De strider hvarom de senaste telegrammerna förtälja ge oss omsider någon upplysna om 3 hyilloen riktning I nirvoavmÅno Star