Aftonbladet – 9 december 1870, sida 2

Jag vill bara veta om ni någonsin tycke; det är tråkigt, mrs Groom?n Har aldrig tid! ljöd det lakoniska svaret. Jag kan väl tro att pi tycker om Saint Remy, inföll Silvia hbalfliggande, stödd på sin armbåge och allvarsamt betraktande sir gäst. Jag tycker om mitt hem, hvar det än är svarade mrs Groom, i det hon upptog ei strumpa ur fickan och började stoppa densamma. Än folket i byn? fortfor Silvia. Huru: dana äro menniskorna? Jag vet intet om dem. Mrs Groom fortfor att stoppa på sir strumpa. Men ni känner dem, återtog Silvia otåligt. Huro äro Saint Remyboarne? — godsinnade, försonliga, hämdgiriga, ete.? Mrs Groom lade ned sitt arbete och såg ömkansfullt på Silvia. Så att mamzelle önskar veta hurudana menniskorna här äro? sade hon. Jan, svarade Silvia med ett uttryck af spänd uppmärksamhet, hvaraf hon ej sjeif var medveten. Jo, de äro just som folket mest, sade mrs Groom med tydligt medlidande för Silvias enfald. Ni tör kanske tro att det, hela verlden om, är nån skilnad på menniskorna? Inte! — alls inte! Allestädes onda, goda och mellansort blandade om hvarandra! Somliga som resa utrikes, plocka ut de onda — så är smaken hos de flesta — och somliga leta ut de goda; de ha orätt, båda två. Borta som hemma är det sex af ena sorten och ett halft dussin af den andra. Alla äro giriga efter pengar, alla söka vinna dem med lock och rock, alla hata sina ovänner vida mera än de älska sina vänner. Mrs Grooms breda vyer gjorde Silvia modfäld. Hon önskade sig upplysoingar och fick i stället filosofi. Lyckligtvis hade dock mrs Groom som alla dödliga sina fördomar, ty då Silvia, otålig öfver sin svikna förväntan, yttrade :