Aftonbladet – 9 december 1870, sida 2

bragt denne officer och hans mystiska resa rån Metz äter på tal. Jag hår hört i andra hand refereras ett samtal rörande detta ämne ) ned general Bourbaki, under hans vistelse här denna gång. Generalen skall ha blifvit illfrågad af en bland sina vänner om hvad som vore sanpnt af allt det som om honom l berättades. Han skall härpå hafva svarat: att den först synliga versionen rörande hans bekanta resa är i de flesta delar den riktigaste. Af hans framställning i öfrigt skall ba framgått, att han ansåg det Bismarck och Bazaine varit ense om hans aflägsnande från Metz, hvilken den sistnämnde torde ha önskat derföre att Bourbaki oupphörligt yrkade på företagande af utfall och på vidtagandet af något afgörande steg. Emellertid råder här fortfarande på vissa håll någon förundran öfver, att regeringen i vigtiga befäl använder en man, som varit inblandad i en affär, hvilken haft i så hög grad tycke af en bonapartistisk komplott; men man antager, att generalen varit i tillfälle gifva regeringen sådana bevis på att han stått utanför deintriger, som möjligen egt rum, att han derigenom lyckats inför henne framställa sigien från all tvetydighet fri dager. Den sorgliga följden af detta olyckliga krig, ett intensivt hat å fransmännens sida emot tyskarne, börjar nu att framträda allt mera och mera skarpt, Såvidt jag varit i tillfälle bedöma, är det dock icke så mycket de lidna nederlagen, som framkalla denna stämning. Det vill nästan synas mig som skulle fransmänzen varit i stånd att ganska lätt glömma smärtan öfver dessa motgångar, huru bitter den än känts vid sorgposternas mottagande. Fransmännen hafva krigareära nog för att icke behöfva lägga alltför djupt på sinnet vågra förlorade bataljer, helst som de skrifva nederlagen, icke på räkningen af bristande tapperhet hos deras trupper eller ens på räkningen af bristande skicklighet hos deras officerare i allmänhet taget, utan på den kejserliga regeringens usla dispositioner, på den depravering, som det kejserliga systemet framkallat i de allra högsta befälsgraderna, samt, slutligen, på motståndarnes stora numeriska öfvervigt vid nästan alla sammandrabbningar och öfverlägsenheten hos deras artilleri. Men det, hvilket framkallat och framkalar en förbittring, com stundeligen alltmer och mer antager karakteren at verkligt nationalbat, det är det sätt, på hvilket kriget å tyskarnes sida föres, enligt alla de framställningar, som här äro synliga, och hvilka i sjelfva verket till sina hafvoddrag bekräftas af tyskarnes egna uppgifter. Detta är icke krig, det är barbari, det är nidingsdåd! upprepar man här oupphörligt, då man läser berättelserna om huru tyskarne utkräfva hämnd på fredliga medborgare, på hus och egendom, på qvinnor, gubbar och barn, derföre att landets krigare fullgöra sin pligt att försvara sig och att göra den fiendtliga armen allt det motstånd, som står i deras förmåga, eller då man hör berättas huru familjerna straffas derföre att en eller annan dess medlem bereder sig tillfälle att fullgöra sin värnepligt, eller bura tyskarne icke nöja sig med att i de af dem ockuperade orterna tillegna sig de förnödenheter, som kunna vara erforderliga för deras armeers underhåll, utan förgripa sig mot den enskilda eganderätten på sådant sätt och under sådana omständigheter, att dessa handlingar måste betraktas och betecknas rentaf s som stöld. Då hr v. Bismarck säger till den nordtyska riksdagen, att kriget gjort den blifvande freden opålitlig och att det är derföre som Tyskland måste betaga Frankrike förmågan att skada detsamma, så hänsyftar han naturligtvis på den hämndkänsla, som kriget skall qvarlemna hos fransmännen; men det är min lifliga ötvertygelse, på grund af hvad jag under min vistelse i Frankrike kunnat erfara, att om en sådan för freden mellan de båda länderna vådlg hämndkänsla verkligen kommer att fortlefva, och jag tror att så sker, så är det det tyska krigföringssättet, men ingalunda de af tyskarne vunna segrarne, som dertill är upphof. Det behöfver knappast sägas, att detta hat skall blitva ännu bittrare i samma mån som det möjligen kan lyckas tyskarne att påtvinga Frankrike förödmjukelser och offer vid fredsslutet. An märkniogsvärdt är härvid, att hr v. Bismarck och de ledande männen i det tyska högqvarteret, då de tala om att tilltvinga sig en sådan fred som betryggar Tyskland mot nya anfall från Frankrike, synas helt och hållet förbise det bevis som just dessa dagar lemnat derpå, att förödmjukande bestämmelser, som en tilifälligvis besegrad stormakt måste vid ett fredsslut underkasta sig, icke respekteras längre än till dess första lägliga tillfälle erbjuder sig att undandraga sig dem. Hoppas man således, att kunna reducera Frankrikes krafter derhän, att detta land aldrig skal: blifva i stånd att begagna sig af förvecklingar, i hvilka Tyskland kan råka, för att uppsäga fördrag, som blifvit det påtvungna? Det är för ötrigt en omständighet, hvilken kanske lika mycket som våldsbragderna, plundringarne, stölderna, ja kanske mer än dessa, uppväckt fransmännens indignation mot preussarne. Det är beskaffenheten af deras spionerisystem. Man synes dock härvid icke fästa sig så synnerligen mycket vid den omständigheten, att tyskarne nu under pigående krig ha ett väl ordnadt kunskapareväsen; men det som man framförallt fördömer och föraktar, det är det sätt hvarpå de förberedt sig på detta krig genom att i fredstid under åratal öfversvämma Frankrike med spioner, som under det de åtnjöto landets gästfrihet och innä:tlade sig i dess innevånarag vänskan och förtroende. icke