ning af 1786 års riksdag, tillåta vi oss att anföra några tilldragelser före denna märkliga episod. De utgöra dock endast fortgående bevis på snillekonungens fullkomliga brist på karakter, på hans gränslösa maktlystnad, lättsinne, fåfänga och begär att intrigera. enom konungens misshushållniog med statsmedlen hade i alla grenar af riksstyrelsen betänklig oordaing insmugit sig: det blef en genväg till hastig befordran att kunna appgöra förslag till ökande af konungens inkomster, hvilka riktades på statens bekostaad. Kammarrevisionen föll på den besynnerliga iden att upplifva en gammal skatt, ander namn af boskapspenningar, och hvilken skulle utgöras af hemman, soldater och torpare, utan undantag; men den hade af ständerna antagits som bevillning att börja 1620, att utgå under viss tid, hvarför den ock upphörde 1682. Detta allt oaktadt anbefallde kammarrevisionen (1785) landshöfdingarne att uppbära denna skatt änyo. Häröfver uppstod emellertid en så allmän klagan, att jostitiekansleren tilltalade å embetets vägoar kammarkollegium, samtidigt hvarmed han iogaf sitt memorial till konungen, som nu icke blott inhiberade kollegiets befallning, utan äfven i ett strängt bref, som blef tryckt och utdeladt, åtvarnade kollegiet för att skrida atom sin gräns och upplifva eller påbjuda skatter utan K. M:ts vetskep. Men allmänheten insåg ganska väl, att i konungens bref endast låg en manöver, då konuogen var upphof till den åtgärd som kammarrevisionen vidtagit. Genom dödsfall hade domprostsysslan i Göteborg blifvit ledig. Biskopen öfver Göteborgs stift Johan Wingård, som redan innehade fyra prebenden och fått sin lön tillökt, fick stor begärelse till domprosteriet äfven, emedan det var en af de bästa prostlägenheterna i riket, och träffade derom aftal på vanligt sätt med statssekreteraren Schröderheim. Men mot detta oförsynta tilltag protesterade allmänna opinionen, och Göteborgs stad och stift uppfylldes af pasqviller mot biskopen; han fraraställdes i ett kopparstick, hvilande med händer och fötter i luften på fyra kyrkor, gapande efter den femte. Konungen lät genom Schröderheim tillskrifva landshöfding Durietz samt andra i Göteborg att verka för Wingård vid det förestående valet, der landshöfdingen inställde sig och höll ett långt och hotande tal till Wingårds förmån, uppmanande att han med acklamation skulle antagas. Menigheten ropade dock på votering; men detta oaktadt och sedan några köpta röster, stående landshöfdingen närmast, samtyckt till landshöfdingens proposition, så utropades Wingärd såsom enhälligt vald. Församlingen protesterade både muntligen och skriftligen; men dock afsändes kallelseakten till Schröderheim, som genast förelade konungen fullmakten till underskrift. Församlingens besvär afsändes med deputerade som ankommo samma dag till hufvudstaden; men de blefvo afvisade, de fingo ej företräde hos konungen, utan svarades att de kommit försent, ty fullmakten var både underskrifven och afsänd. Bitterheten var stor mot biskopen. På hans egen dörr och på kyrkoporten anslogs profetens ord; Hvad skall jag göra minom vingård. En församling i stiftet skulle förrätta klockareval, och lät erbjuda lägenheten åt biskopen. Vid ett rådmansval erhöll Wi: gård 7 röster o. 8 v. Under konungens besök 1785 i Skåne afled hans favorit ordensbiskopen baron Taube. Konungen blef nu mycket förlägen, hvem han skulle göra till erkebiskop, hvartill Taabe varit bestämd, ty ingen af lysande familj fanns att ersätta honom. Men konungens uppmärksamhet föll då på den tjugoettårige grefve Fredrik Bogislaus v. Schwerin, som nyligen återkommit från universitetet i Strasbourg; han hade året förut tagit afsked som kornett vid Westgöta ka. valleri, studerade sedan teologi i Upsala två år och prestvigdes samt blef k. hofpredikant 1786 och utnämndes 24 år gammal till kyrkoherde i Sala. Efter sin återkomst från Italien mediterade konungen på uppförandet af ett stort Karuselldivertissement. Ändtligen blef iden fullt färdig, och ämnet skulle vara Inotagandet af den törtrollade skogen efter Tasso. Karusellen skulle utföras i parken vid Drottningholm der stora tillrustrniogar gjordes med ofantliga kostnader. De många svårigheter som yppades att få tillsammans den nödiga personalen för skådespelets utförande öfvervanns; men så inträffade att hertiginnans af Södermanland far, hertig Wilhelm af Holstein, konungens onkel, afled, och denna sorg hindrade henne att enligt planen uppträda i karusellen, Den djapa sorgen tillät dock ej! konungen utgöra ett hinder för festlighe-: ten. Vidlyftiga underhandlingar uppkommol, med anledning: deraf, att prinsessan Sofia Albertina ej ville antaga Armidas roll, hvilken konupgen bestämdt för henne, emedan hon då skulle figurera i en char, utan gjorde j anspråk på en roll till häst och väpnad med; spjut, ehuru hon hvarken hade figur eller skicklighet att sitta till häst; med tusende ! vackra och goda egenskaper i öfrigt, var Il hon mycket liten, fet och rund och satt sålt illa till häst att hon verkligen fallit af med fara att bryta af sig halsen. Konungamakten afgjorde frågan emot hennes önskan. Det första skådespelet utgjordes af tre af-l!i delningar gifna tre dagar. Den första da-l: gens representation — utförd under ett ofant-l; igt tillopp af åskådare — hade blott fort; sätt eu stund och Syphax kovung från steniga Arabier (Gastaf III utförde sjelf denna roli) hade knappt utfört sin första dust,J förrän ett så gcufligt störtregn började falla att drottningen, åskådarne, bjeltar och bjeltinnor deraf genomblöttes in på kroppen, och alla sökte skydd på bästa sätt. Emedan alla hästar och stalldrängar voro använda, som komparser vid karusellen och lång tid fordrades för att sadla af hästarne, påsala och sätta dem för vagnarne samt omkläda: vetjeningen, så fick drottnirgen och hennesl4 ofdamer sitta qvar i hällregoet. Alla de-l; sorationer och attributer öfversköljdes och kadades, fyrverkeripjeserna i den förtrollade kogen förstördes, och den öppna festsaleniT ned der uppställda bord, rätter och desert!: örderfvades. Efter några dagars uppehåll fortsattes esten, då mot aftonen återigen regn afbröt! len, men egista festdagen-nedföll under den:å