Aftonbladet – 8 december 1870, sida 3

MPa VI AT UDCIAPI DUTJGH VRUAUTS UC åt så uteslutande konungens tid, att stats sekreterarne omöjligt bestods ens en timm: att föredraga regeringsärendena; men strax efter festens slut, ialät sig konungen på et ganska äfventyrligt politiskt företag. Istric emot riksrådet grefve Creutz mening gjorde konungen vid franska och ryska hofven er framställning, som åstadkom uppseende och obehag. Med anledning af sin onkels, hertigers af Holstein död, ansåg kovungen rätts tiden vara inne att upplitva sina anspråk på Oldenburg och Delmenhorst, ehuru hans successionsrätt ej kunde bli räknade förrän der äldre holsteinska branchen, regerande i Ryssland, utslocknat. Han gjorde stora krigsIrostningar i Skåne och gaf order till amirallitetet att utrusta flottan i Carlskrona, dit ;Jman hade alltsedan våren (1785) insmugit tropper och skaror af sjöfolk. Frankrike afIrådde på det allvarligaste hela succsssionsanspråket, förklarande sig ej vilja på något sätt blanda sig i tvisten, och ryska kejsarinnan lät genom sin minister i Stockholm förI klara, att om konungen sände ett enda krigsfartyg till danska kusterna, eller på något annat sätt företoge fiendtligheter mot Danmark, så skulle dess monark, Rysslands allierade, genast få understöd af ryska flottan och en arm6. I sjelfva verket låg också ryska flottan, fullt armerad, i Cronstadt, färdig att utlöpa, Då emellertid med Gustafs demarche intet annat åsyftades än att tillfredsställa hans ofta påkommande åtrå att oroa och förnärma Danmark, för hvilket ändamål han gjorde stora och onödiga krigsrustningar, så fick successionsanspråket falla sedan han vunnit sitt syftemål att uppskrämma Danmark, dervid han dock ådragit sig förödmjukelsen från Ryssland. Konungens omättliga smak för prakt och byggnadsföretag bidrog till en ständig penniogförlägenhet, och till anlitande af föraktliga inkomstkällor. För att erhålla medel till ett byggnadsföretag beslöt konungen att till en rik köpman Seton sälja Ekolsund för 120,000 rår specie. Då köpebrefvet skulle utfärdas bjöd konungen furst Hessenstein att underteckna köpet såsom vitne, hvilket denne förklarade sig endast kunna göra med reservation, enär godset blitvit honom olagligen afhändt af haus förmyndare. Derpå svarade konungen, att den saken icke hindrade fursten att bevaka sin rätt, hvilket vore billigt. Furst Hessenstein uppletade nu originalhandlingar som styrkte att hans fader konung Fredrik I gjort Ekolsund till ett fideikomiss inom Hessensteinska familjen; att konung Fredrik afstått från sina hessiska fordringar till kronan, med undantag af omkring 80,000 rdr b:co för hvilka Ekolsund blef till honom förpantadt, emedan detta gods var domivialegendom, och ej på annat sätt kunde från kronan abolieneras — hvilket allt rikets ständers protokoller och bref vid riksdagen 1742—43 intygade. Furstens mor hade under sin lifstid varit i besittning af godset, och efter hennes död hade godset för furstens räkning af dennes förmyndere, presidenten Erland Broman förvaltats; men han — för-. myndaren — hade, dock utan att köpebref upprättats, eller uppbud och fasta kunde uppvisas, upplåtit godset till dävarande k onprinsen Adolf Fredrik 1747 för 100,009 plåtar, till hvilken afbandling dock Svea hofej lemnat sitt samtycke. Gustaf, som fått godset då han låg 1 vaggan, kunde ej styrka sin eganderätt med annat än ett rådkammarens protokoll, som intygade — af dåvarand riksrådet Tessin, den unge prinsens guvernör muntligen i rådsprotokollet infördt — at konung Fredrik samtyckt till Ekolsunds för: säljniog till prins Gustaf. Då Gustaiförutsåg att furst Hessensteins anspråk — hvarmed han dock besycnerligt länge dröjt — skulle väcka uppseende, lät han uppsätta och trycka ett faktum för att prevera allmän heten och advocerade på ett ogrannlaga sätt Eno kompromiss utsågs för att slita rättsfrå-; gap; likvisst hade fursten svårt att få några, ty alia fruktade konungen. Men dä kompromissarierna skulle företaga saken, förklarade ena kompromissarien att konungen ej tillät dem utlåta sig öfver annat än naturen af fideikommisset Ekolsund, och detta tribunal förklarade att godset ej kunde anses som; fideikommiss, utan som en fastighet ärfd ef-: ter grefvinnan Hessenstein. Farst Hessenstein protesterade mot detta utslag, fastän förgäfves. Målet förvisades till domstol; men furst H. förlorade saken vid härads-, lagmansoch i hofrätten, dock i alla instanserna på olika grunder: det var påtagligt — säger grefve Fersen — att domrarne: handlade par courtoisie i denna sak. Målet! tullföljdes icke till rådet, enär furst H. insåg i att hans sak var förlorad. För gretve Fer-: sen medgaf konungen att furst Hessenstein led orätt och att dennes förmyndare i sam-! råd med konuogens föräldrar begått en laglöshet, hvilket medgitvande föranledde grefve Fersen att intala konungen att det för honom var en samvetssak att gifva furst Hes-: senstein en lämplig ersättning; men derpå ville ej konungen gå in. i KRYSSET I AA OO SE