Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

Tyvärr ha de senaste dagarnes strider, obetydliga i förhållande till de stora aktioner, som ligga bakom oss, nödgat till många hårda åtgärder mot den beväpnade befolkningen. Våra soldater vilja icke gifva någon pardon; deras förbittring känner knappt numera något medlidande, då de få se bönderna i striderna eller träffa på dem truppvis i deras blå bluser med mobilgardesränderna på byxorna. De veta, att det är dessa, som dagligen från bakhåll nedskjuta deras kamrater, och göra derföre processen kort med dem. Obegriplig är den förblindelse, som ännu förmår landtbefolkningen att gripa till vapen; deras motstånd är vanmäktigt, de inse och medgifva redar det sjelfve, och ändock drifver dem fanatismen alltid ånyo till det yttersta. Man måste se fångarnes förvridna, förtviflade miner, då de i hundratal transporteras, under det att qvinnorna, jämrande och vridande händerna, stå i dörrarne i byn eller ila till kyrkorna för att bedja om de olyckliges räddning ur preussarnes händer — man måste se detta, för att kunna bedöma allt det elände, som detta dåraktiga och fruktlösa nationalmotstånd (!) bringar öfver familjerna. Och ändock gripa alla, som lyckligt undkommit ur fångenskapen, åter till geväret för att så mycket säkrare kasta sig i förderfvet. I åtskilliga byar har jag redan bevitnat de jämmerfullaste scener. Fäder, söner voro bortförda af bairarne eller preussarne såsom fångne mobilgardister, husen stodo öde, spiseln hade icke på åtta dagar sett någon eld, kall låg askan i kaminen, intet bröd i hela byn — hvad skall det bli af alla dessa olyckliga och huru många sådana skall icke kriget än ytterligare skapa, om det ej snart tager slut.s Bretegne-armen. Tidningen Democrate Breton meddelar följande beskrifning öfver lägret vid Conlie: Detta läger ligger 5 mil nordvest om Le Mans vid vestbanan på en höjd, som är så stor, att 100,000 man kunna kampera der. Högqvarteret befinner sig på en landtgård, som är belägen på den högsta punkten; derifrån kan hela lägret öfverskådas. På ena sidan möter blicken jernbanan och den lilla staden Conlie; på alla andra sidor ser man oräkneliga tält, bataljonsvis grupperade, baracker för lasaretterna och jordkojor för officersköken. Öfverallt stiger röken upp från köksspislarne. Framför tälten stå vapnen kopplade; mellan dem hvimlar det som i en myrstack. Det är ett hårdt lif, om förmiddagarne uppkastas förskansningar och exerceras; om eftermiddagarne exerceras eller göres en öfningsmarsch, och allt detta i en flera tum djup äfja af seg, gul lera. Icke heller om natten är det någon ro;j då blåses ofta larm för öfnings skull, likasom om preussarne voro i antågande; ingen kläder af sig. Efter hål len appell återvända derpå alla i sina tält, ofta genomblötta af regn ända in på kroppen. Tälten äro så rymliga, att hvart och ett har plats för 6 soldater; regeringen lemnar ingenting annat än halmen till bäddarne och ett täcke; den som kan bestå sig en lyxartikel, förser sig med en skinnföll för att bättre skydda sig mot markens fuktighet. Ett par träskor måste hvar och en ha; till och med officerarne i full uniform nyttja sådana; i en mängd stånd hållas dylika skodon till salu. Soldaterna koka i pannor af förtennt jernbleck öfver eldar i fria luften; några kompanier ha dock stora kittlar med ugnar under. På lifsmedel är ingen brist; man har bröd, grönsaker, kaffe, socker, salt, vatten och ved i tillräcklig mängd; endast vinet är något Jsnappt tillmätt, ; litre om dagen för hvarje soldat. lägret räder stor munterhet, hvilken till och med har smittat dem, som med tungt hjerta lemnat sina familjer. Disciplinen kommer småningom; men krigsrätten har dock emellanåt att göra och är icke mild i sina domar. Sedan den 22 November har man börjat utdela bättre vapen åt manskapet. Helsotillståndet är godt; antalet sjuka blott ringa; förkylningar och koppor, hvilka dock äro föga farliga, äro de hufvudsakliga sjukdomarne. . Om denna samma arme, den vestra, hvilken, såsom bekant är, kommenderas af Ke6ratry, har Daily News bekommit några närmare uppgifter från sin korrespondent på platsen. Enligt dessa stodo 10—12;009 man Le Mans och omkring 30.000 i lägret vid Conlie. Detachementer af mobilgarden samt af reguliera trupper stodo föröfrigt ännu i många små städer såsom garnison, utan att man tänkt på att draga dem till sig. Lägret vid Conlie har genom de under den senaste nånaden uppförda verken pjorts till en stark vapenplats. Två redutter, omgifna af 4!e snar djupa, i klippan inhaggna grafvar och srmerade med stora kammarladdningskanover från flottan, hvilka ha en skottvid af 5 pg. mil, äro fedan färdiga, och den mer än 500 fot höga signalkullen i lägrets närhet har ifven blifvit försatt i försvarsskick. Af de 55,000 man, för hvilka lägret egentligen är eräknvadt, befinna sig, såsom nämndes, ännu ndast 30,000 på platsen. Ytterligare 20,000 ro visserligen utlofvade från olika håll, men lepartements:nyndigheterna äro på många våll mycket senfärdiga, och möjligen skola lessa trupper komma för sent, så att Keatry ej skall bli i stånd att med tillräckiga stridskrafter bjuda fienden spetsen. På tficerare är det ännu stor brist, och marinfficerare användas ofta till höga befäl. iereck har efterträdts af en sådan till geeral befordrad kapten, och en kapten Lafont jar på Samma sätt blifvit befordrad. Gambetta har gjort ett besök hos den restra armen. Vid sin afresa utfärdade han Le Mans den 24 November följande prolamation: Sedan jag tillbragt tre hela dagar hos er för tt lära känna alla edra behof, för att organisera ch komplettera alla edra stridskrafter, lemnar jag r med vissheten, att I skolen marschera mot fienjen för att utkräfva hämnd af honom. De senaste ändelserna ha gått er emot, emedan I voren för oycket spridda och icke nog talrika. Jag lemnar r samlade och förstärkta. I hafven i spetsen för r energiska anförare, hvilka äro lika kloka som förskräckta. I måsten blindt lyda dem. De föra r till framgångar. Keratry har, som bekant, afgått från beälet ötver denna vestra arme, som det säes, i följd af oenighet med Gambetta. Till ans efterträdare utsågs först Bourbaki, men edan han nu bestämt sig för att antaga efälet öfver 18:de kåren, har regeringen i Cours till chet för stridskrafterna i vestern itoämnt linieskeppskaptenen Faures, en enerisk och tapper man, som visat prof på stor rganisationstörmåga.