Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

taga en af dufvorna med sig. Mademoiselle Nardi, ni åt intet vid frukosten; ni måste nu taga skadan igen vid middagsbordet. Men Silvias hjerta var alltför fullt af en ångest som hon icke vågade förråda, ty det var henne tydligt att hon ensam bar denna oro. Tvärtemot vanligheten såg madame de IEpine denna gång alls icke ledsen ut öfver sin brors bortovaro; hon var nästan glad och konverserade med liflighet. Kaptenen var, som gammal soldat, aldrig böjd tör att oroa sig öfver någons personliga säkerhet och hans dotters lugn lifvade honom att vara, hvad ban sjelf kallade towjour. Han såg att Si-s via icke var sig lik, men anledningen till hennes förstämning ansde han ej. Han visste att det ofta är små omkastningar i unga damers lynne och ansåg helt naturligt att en vacker flicka ej kunde vara sig lik två dagar å rad, nej, inte ers två timmar. Han sökte rå bästa vis muntra upp Silvia, men då deta icke ville lyckas, lät han saken passera och tänkte, — det går väl om ! Något oroår henne, utom drömmen förliden natt, tänkte madame de YEpine; men icke heller hon hade en aning om sanningen. Kom med och se på min volidre,, sade hon till henne efter middagens slut. Jan, inföll kaptenen, Charlie gjorde ritningen dertill åt sin syster och den blir ganska täck. Gån förut, mina damer, och sen på arbetet. Jag kommer efter så fort jag rökåt slut på min cigarr och då få vi alla tre rådpläga om sakep.. Jag är så förtjust i fåglar., sade madame de YEpine, under det de gingo framåt trädgårdsgången. Deras lätta rörelser, deras skönhet och sång förtjusa mig. Det finns ingen varelse så fullkomligt graciös, så fri och — stackars liten! — så utsatt för att fångas af menniskan, som fågeln. Jag delar äfvsn denna allmänna svaghet, fortfor hön, och derför bar jag låtit bygga en volidre för att göra mina små, kära fångar lyckliga. De skola få ett träd att bygga sitt bo uti och allt hvad de för öfrigt kunna önska af