Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

detta lifvets goda, utom friheten. Du skall få se hur vacker min voliere blir! Men denna försäkran var något förtidig, ty ännu bestod volisren endast af pålar och mellanslåar samt en ringa början till plåtverk. Två karlar hamrade på med allt nit, men madame de YEpine såg missnöjd ut öfver att arbetet så ringa fortskridit och frågade: Har ej Varat ännu kormit åter?. Han skulle vara här igen efter en timmer, svarade en af arbetarne, men vi ha ej sett till honom sen han gick. Silvia vred sina händer i stam ångt. Hvar hade han varit? Hvad bade han gjort? tänkte hon. Med vänlig sjelfbeherrskniog, lade madame de Epive band på sin otålighet, vände sig till Silvia och yttrade, ursäktande: Banna mig, Silvia mia, för att jag ännu kan vara så barnslig att känna missnöje med Jean Värot, emedan han sköter sin apgelägenhet i stället för min. Men se bara denna ritniog! — har jag inte rättighet att Våra litet otålig? — är den ej vacker? Hon tog en pappersrulle från ett träblock, vek upp den och visade sin önga vän en vacker, kinesisk pagod i glada färger och prydd med tornspetsar och klockor. Medgif att denna kan berättiga en Evas dotter att längta, sade bon leende. Han skall, som du finner, målas i rödt och gult och färgerna tagas så milda, att de ej för skarpt sticka af emot den gröna bakgrunden. En del af detta träd skall föma in i Volieren; det är rikt på grenar och der skall, som jag hoppas, ej bli något kif om bästa platsen, som ibland oss menniskor. Jag bad om en kinesisk pagod, ehuru jag nästan tror att Charlie skulle velat komponera någonting mera originelt. Kanske borde jag låtit honom ba sin frihet. Hvad tycker du, Silvia?, Jag förmodar det, svarade den unga flickan mekaniskt. Men rin vän, säg då antingen ja elle nej, sade den förra leende. Utan att likväl afvakta det begärda svaret, utbrast hon före