Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

et lil Ole pie It eä NH I CH CP FE Be Å Å , låret till det andra. dem i praktiken, ehuruväl man för öfrigt kan inse och förstå den vigt och betydelse, som de ega för svenska jordbrukets framåtgående utveckling. Skulle man vid en dylik undersökning finna, att superfosfaterna ännu ej egentligen rönte någon efterfrågan af de praktiske jordbrukarne, så vore det naturligen förtidigt att börja tala om fabrikers anlägi ) gande för tillverkning af de ifrågavarande gödningsämnena. Till ledning för omdömet i förevarande afseende vilja vi anföra några sifferuppgifter, hemtade från tullverket och hvarigenom angifves beloppet af importerade gödningsämnen till Sverige under de sista åren. Ehuru ej några specificerade uppgifter kunnat erhållas öfver de olika slagen af gödningsämnen, som biifvit från utlandet införda, emedan de alla upptagas under den gemensamma berämningen guano, så torde man dock få anse, att största delen deraf varit superfosfater samt råmaterialier, hvaraf fosforsyrade gödningspreparater kunnat beredas. År 1867 importerades 11,000 centner; 1868 var importen 21,493 dito; 1869 54,535 dito: 1870 till den 1 Juli 32,313 dito; och från den 1 Juli till den 1 Okt. s...s.svsssoso 58,124 dito; eller för innevarande år till den 1 Oktober tillsammans 90,437 centner. Uppgiften för de trenne månaderna från den 1 Juli detta år upplyser tillika, att till Stockbolm inkommit 12853 centner (deribland 5300 centner mineral, som användes till gödningsämne,, från Portugal); till Göteborg har under denna tid inkommit 18,176 centner, till Malmö 10,951 centner och till Helsingborg 16,144 centner. Af dessa sifferuppgifter framgår emellertid ganska tydligt, att importen af artificiella gödningsämnen oupphörligen tilltager, så att beloppet nära nog fördubblas från det ena Om för nästkommande lår importen stiger i samma förhållande som under de närmast föregående åren, så skulie vi då komma att till Sverige införa inemot 200,000 centner, motsvarande ett värde af mer än 1!2 million riksdaler riksmynt. Värdet af de importerade gödningsämnena för år 1869, då importen var 54535 centrer, är I nemligen upptaget till 469,001 rdr rmt. Besinnar man derjemte, att den inhemska faI brikationen af benomjöl, svafvelsyrad ammoniak, uårett och andra gödningspreparater äfvenedes varit i stigande under de senare åren, så torde man af alla dessa faktiska förhållanden kunna draga den bestämda slutsatsen, att förbrukningen af artificiella gödningsämnen likaledes är i ett oupphörligt tilltagande. Vidare erfar man nästan öfverallt, att då landtbrukare, som en gång börjat använda dessa hjelpmedel för höjandet af åkerjordens bördighet, fortsätta dermed år efter år, vanligtvis i allt större och större skala. Detta synes ådagalägga, att den praktiska erfarenheten redan bekräftat riktigheten af hvad teorien och vetenskapen förut antydt. Man torde följaktligen med skäl kunna påstå, att behofvet af artificiella gödningsämnen, och särskildt de fosforsyrehaltiga, fortfarande skall gifva sig tillkänna och att landtbrukarne med nödvändighet måste mer eller mindre anlita den utländska marknaden, såvida man ej med kraft och allvar griper sig an med tillgodogörandet af de naturliga tillgångar på råmaterialier, som finnas inom landet. Innan vi afsluta dessa notiser om superfosfatfabrikationen, vilja vi med några ord redogöra för orsaken, hvarföre man anser det nödvändigt att behandla de i minera!riket förekommande föreningarne af s. k. basisk fosforsyrad kalk med svafvelsyra. Vi hafva sett, att kostnaden för svafvelsyran vid superfosfaternas beredning stiger till lika mycket, om ej mera, än kostnadep 1ör anskaffandet af det fosforsyrehaltigs mineralet. Man känner, att benmjöl i de flesta fall användes med fördel, utap att vara behandladt med svafvelsyra, och man frågar derföre, om ej andra fosfater lika väl skulle kunna befgnas, utan att fosforsyran behöfde öfveröras i en förening, hvari den med lätthet kan lösas af vatten. I sådant fall skulle fabrikationen endast gå ut på attafskilja inblandningarne af andra värdelösa mitteralier samt för öfrigt hafva till ändamål endast att söndermala eller finpulverisera fosfaterna. Hela processen voro då temligen enkel och man inbesparade då ganska betydligt af de kostnader, som fabrikanten eljest måste vidkännas. Verkan af ett gödningsmedel beror i de flesta fall deraf, att ämnet fullständigt och väl införlifvas med matjorden, så att växtrötterna allestädes kunna anträffa och tillgodogöra sig detsamma. Detta sker, hvad benmjölet beträffar, sålunda att gödningsämnet omblandas med jorden medelst åkerredskapen, hvarvid det måste vara af vigt, att benmjölet sjelft är ytterst fint pulveriseradt. Vidare är att anmärka, det benmjölet tillika innehåller en qväfvehaltig organisk substans, som under närvaro af luft och fuktighet snart råkar i jäsning eller sönderdeloving, hvarunder flera sådana kroppar bildas, vilka inverka lösande på den fosforsyrade kalken och dymedelst göra den tillgänglig eller njutbar för växterna. Med fosfaterna ur mineralriket är deremot förhållandet helt annorlunda; de äro ej, såsom hos benmjölet, tillika förenade med organiska och lätt förruttnande beståndsdelar; de lösa sig derföre endast med svårighet och behöfva för detta ändamål behandlas med. mera kraftiga reagentier, såsom starka och frätande syror eller dylikt. Man har dock anmärkt, att den i vatten lösliga fosforsyran hos de vanliga superfosfaterna öfvergår genast åter i olösligt tillstånd, så snart gödningsämnet utföres på åkern och fosforsyran träffas af ett öfverskott på lerjord, jernoxid eller kalk m. fl. basiska kroppar i jorden. Alldenstund detta ir händelsen, så frågar man, hvad det egentligen skall tjena till att nedlägga så mycken