Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

blicks tystnad uppstod, hvarunder de fort foro att se på hvarandra, hon med ett ut tryck af oro, han med en frågande min, Ni ämnar gå till Saint Remy, sade hol sakta. Han svarade ej, Ack, gå inte dit! bad hon; gör det — jag kan inte uthärda det! Hans blick hvilade oafvändt på henne Det var länga sedan han öfverlemnade sig å deana sällhet, men han kunde icke annat nu Han kunde icke glömma att hon hade våga sitt lif för att rädda hans; han kunde ej an nat än se, att hor nu var full af ångestful oro för honom. Var han slutligen älskad Berusande tanke! Han var full af fel, Er vis man, som erkände sig sjelf vara full a fel, skulle aldrig velt henne; men Charle Meredith var icke nu en vis man; han äl skade; — han var ända till vansinnighet för älskad och han började tro sig hafva segra öfver detta unga, trotsiga hjerta. Jag går inte till Saint Remyb sade han jag går inte alla bort. Vid min hederp, till. lade han, då ännu en skymt af tvifvel stoc att läsa i hennes ögon. Hennes kinder fingo högre tärg; den glädje hon kände tvekade hon ej för ett ögonblick att lägga i dagen, Jag är så glad, sade hon. Hon skyndade förbi honom, ut på terras. sen och vidare framåt allen, som ladde bort till kolonnaden. Madame de YEpine var redan på hemvägen och Silvia mötte henne, stödd vid sin fars arm. O, huru säll den anga flickan kände sig denna qväll! Hon glömde dagens händelser, hon glömde sin arm och den fara som ännu kunde hota mr Mereditb, Hon tyckte i denna stund att den senomgångna, korta ångesten varit en öfver