Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

., Till slut framhålles med mycken värm: , huru kristendomen, långt ifrån avt sörlora på slatt ha blifvit införd inom filosofiens område el tvärtom vunnit derpå att dess id genomgåt . tänkandets degel, hvarvid förnuftet sönder krossat skalet och framletat kärnan. ReliI gionen, säger förf. bland annat, är i och för sig blott en. Den är af evighet densam. tjma och underpår, strängt taget, inga förän. 1 Idriogar. Det är menniskorna som förändra: ,Joch med dem deras uppfattvingar af religio-Inen. Ingen af religionens utvecklingsforme: kan deriör hafva absolut giltighet, men hittills har dess id6 lifligast uppenbarat sig I I kristendomen, hvadan fi!osofien villigt erkänInner dess företräde framför alla andra religionsI former, ty kristendomen, renad från många lårbundradens slagg, är en sant demokratisk religion, en sedelära, egnad att elda menni skornas själar till dygd och i deras hjertan I framkalla kärlek och fördragsamhet. Men Idenna religion får icke vara något yttre, icke någon magisk formel, hvars blotta namn gör underverk; den måste förvandlas till en öfvertygelse, Sålunda när oinskränkt religionsfrihet blifver hvarj2 svensk medborgares rätt, skall den svenska kyrkan sättas i tillfälle att visa om hon ännu är vid friskt lif eller om hon af ålderdomssvaghet lutar mot grafven. Religionsfriheten måste bereda rättvisa åt alla redligt sinnade, och samhället röner den största skasla af att denna angelägenhet uppskjutes och bortblandas med frågorna för dagen. Det är derför helt naturligt, att alla, som hafva kända och omtanka för fosterlandets väl, längta efter den stund då den lagstiftande makten bereder denna fråga en lycklig lösnivg. Teoretiska och praktiska upppsatser öfoer hudåkommorna. Af Anton Nyström. (Stockholm 1870.) Supplementhäfte till 1 delen af hudåkommorna. Af Anton Nyström. (Stockholm 1870.) Då det förstnämnda af dessa arbeten väckt större uppmärksamhet inom den medicinska verlden och framkallat debatt inom Svenska läkaresällskapet, hvilken från doktor Nyströms sida fortsättes i det nyligen utkomna supplementhäftet, anse vi oss böra meddela ett utländskt omdöme om nämnde skrift. I engelska tidskriften The Lancet, häftet för den 5 Nov., har Tilbury Fox, lärare i dermatologi vid University College och en af Londons utmärktaste dermatologer, deröfver skrifvit följande anmälan: Under ett par af de sednaste åren har ett stort antal läkare från kontinenten och Amerika besökt vårt land, vanligen på hemväg från Wien, för att göra sig underrättade om de engelska läkarnes åssigter i dermatologien, som vi nu kunna hoppas 8e odlad med betydlig ifver af ett växande antal specialister i olika delar af verlden. De flesta af desse besökare ba visat en sådan kännedom om dermatologien, och i synnerhet en sådan kunskap i de nyaste patologiska forskningarne, att man ej kan tvifla på att genom de förenade ansträngvingarne af de många allvarliga tänkare, som nu arbeta, denna gren af medicinen snart skall ställas på en mer tillfredsställande grundval. Dr Nyström, författaren till arbetet inför oss, är en af de läkare, på hvilken vi särskildt hänvisa. Hans afhandling, som vi ha gått igenom medj stort nöje, återger de intryck och slutledningar, hvartill författaren kommit efter ett mycket omsorgsfullt studium af hudåkommorna, och framställer uppfattningen hos de ledande dermatologerna i Wien, Paris, England och andra ställen. Dr Nyström är, som vi förmoda, den förste svenske läkare, som egnat sig åt dermatologiens studium och praktik. Hvad vi särskildt anmärka är den genomgående vetenskapliga anda, som lifvar honom, och de vidgade vyer han har angående dermatologiens frågor. Han är ej den ensidige specialisten, utan den bildade läkaren, som egnar sig åt ett specialstudium. Vi ha verkligen genom innehållet och karakteren hos bang afhandling blifvit stärkta i det mycket fördelaktiga intryck, som han gjorde på oss i Engan Doktor Nyström leronar en detaljerad öfversigt öfver de gamla skribenternas åsigter före Willans tid, såscm en förberedelse till kritiken öfver hans klassifikation, som naturligtvis förklaras endast vara en definition af elementarformer. Dr Bazins åskådningar och läror, som finna den största hyllning hos författaren, Bom i sanning ir alltigenom en discipel af Bazin — troende föga, om ens något, på den rent lokala karakteren af hudåkommorna (undantagandes dem af yttre orsak), utan hållande före att deras verkliga orsak igger i konstitutionella förhållanden. Dr Nyström anmärker, att man på senare tider i England zjort ett närmande till det franska systemet, och : Itt flera af dem, som på de senaste åren försökt : sig på klassifikationer, sannolikt skulle ha antagit Bazin och hans läror, om dessa hade varit bättre , kända. Vi antaga att en nära öfverensstämmelse . innes mellan Bazins åsigter och dem hos engel-: ska dermatologer med hänsyn till sambandet melan hudåkommor och konstitutionella tillstånd, så-: Jana som skrofel, reumatism o. d. Men engelska l: forskare ha svårt att fatta hvad zom menas med j ransmännens herpetiska eller dartrösa diates;!7 och intilldess denna punkt blifvit bättre belyst, ir det ej troligt att frausmän och engelsmän skola värmare öfverensstämma. Såsom man kan vänta l! sår dr Nyström löst på Hebra och den 8. k. ni-(q nilismen (den påstådda frånvaron af samband l( nellan hudåkommor och konstitutionella tillstånd) s 108 tyskarne. Han anfaller Hebras klassifikation, 1 medan den är utan nytta för terapeutiskt mål; Hebra hänvisar aldrig på densamma i sammanf lang med behandlingen. Vidare, den är ologiskt ( ;rdnad. Klassen sExsudationes t. ex. innefattars let större antalet hudåkommor — har 29 grader g vf de mest skilda slag: akuta exanthemer, furun, uli, sudamina, psoriasis, scabies, sycosis, eczema m.m. f — alltså åkommor af de mest varierande elemenarformer, genera och naturer. Ehuru sjukdomar j 6 sådana som sypbhilis, scrophulosis och elephantiasis i irecorum torde räknas till denna klass, söka vil lem här förgäfves. 1 Helra förebrås vidare för obekantskap med l) ranskaf åsigter, citerar de äldste författare, i ällan några nyare, och vill i sina föreläsningar ederlägga åsigter från medeltiden, som om vore ! le ännu herrskandev etc. Vi fruktaatt det ligger ! ågon sanning i den namnda obekantskapen med lc len franska dermatologiska litteraturen, icke alle-y ast hos tyska, utan äfven hos engelska författare. f Men det är i synnerhet med afseende på samt nanblandningen af åkomma och sjukdom såsom de I ro definierade af Fein och förnekandet af det( ntima sambandet i allmänhet mellan hudåkommor e ch allmänna tillstånd, som dr Nyström anfaller t Hebra. Vi erkänna att vi dela de flesta af vår örfattares meningar, hvilka äro väl värda uppnärksamhet, Vi tro att arbetet gifve a Asa