Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

skämtsamma ton, lätt och snabb, just passande för unga Hebe, då mylady Juno skic kar henne i något ärende. Silvias ljusa leende bröt fram öfver hele hennes anlete som en klar solstråle, men för svann åter, liksom solen bakom ett moln, då hon i detsamma såg att kaptenen var ensam. . Madame de PEphine, som likaledes observerade detta, frågade: Hvar är Charlie, Han gick tillbaka in. Som jag tror äm nade han sig till Saint Römya All lifsfärg flydde från Silvias kinder, mer hon tvingade sig att synas lugn. Med der förmåga att dölja sina känslor, hvilken icke alltid är list och som är ett utmärkande drag hos den folkstam Silvila tillhörde, förrådd hon ingen sinnesrörelse, men började plock vilda blommor, som ymnigt växte på detts ställe. Kaptenen och hans dotter tycktes e fästa någon uppmärksamhet vid henne act med sorglös min vandrade hon bort ifrår dem, men väl ur deras åsyn ilade hon med snabba steg tillbaka hem och först då hor var slottet så nära, att hon kunde ses, började hon gå långsammare, ty till sin tröst hade hon varseblitvit mr Meredith inne i hans arbetsrum. Han var således icke gånen och kunde hon förekomma det, skulle an ej heller gå. Hon gick upp tillsittrum och satt der lyssnande, med dörren öppen. I hela huset rådde mycken stillhet; betjeningens röster ljödo aflägset åt deras sida a uset. I qvällens tystnad kunde Silvia höra Pataud skälla; — Nan begärde sin aftonmåltid. Ännu hördes intet af ifrån mr Merediths rum. Slutligen öppnades hans dörr, steg genljödo emot stengolfvet i förstugan och i samma ögonblick ilade Silvia, blek och med klapande hjerta ned till sista trappsteget, der or stannade och såg på honam. Ett ögon