Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

Hvarom konversera ni, mitt unga herrskap? inföll här kaptenen, som kom fram till dem. Jag säger mr Meredith att ett frontimmer kan tiga med en hemlighet, svarade Silvia glädtigt. Tviflar den kättaren dergå? Jag! utbrast mr Meredith och såg helt förnärmad ut. Det finns ingen trossak, hvari jag är mera bestämdt ortodox.o Men han begaguade sig af första nya tillfälle att åter med låg röst säga till Silvia; Jag ber er, låt mig få skicka efter läkarep.n Nej, mr Meredith, såvida ni inte vill göra mig ledsen., Skulle jag vilja göra er ledsen ? Nu var det madame de YEpine som afbröt deras samtal. Förgäfves gick mr Meredith oroligt omkriog dem, sökande ett tillfälle so n likväl icke kom, Han såg sig slutligen tvungen att tillsvidsre låta saken hvila, då kaptenen tog honom under armen och ej åter släppte honom ifrån sig. Aftoniuften tycktes göra madame de lEpine godt. Hon utsträckte sin promenad lärvgre än vanligt och stannade först vid kolonnaden, der hon satte sig äått hvila. Aftonen var lugnoch ljuf, ej en vindflägt krusade den lilla vattenytan, i hvilken de mörka pelarne och Floras staty speglade sig. Ett rosenfärgadt moln på den klara; blå himlen afspeglades äfven midt uti sjön, och Silvias blick följde i vattnet molnets rörelse. Slutligen syntes det ej mera, och då hon såg uppåt himlen för att der söka detsamma, märkte hon att kaptenen betraktade henne uppmärksamt. Jag gissar mademoiselle Nardi tänker att det molnet skulle vara en angenäm vagn att färdas utio, yttrade han i sin godmodigt,