Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

ifnågon religionsform (såsom sker t. ex. sid I7 och 8), är säkert icke rätt välbetänkt q och underligt at en författare som tycke Ibland annat ha flitigt studerat Laboulay .J och gerna använder citater ur hans skrifter Enellertid är den lilla broschyren rätt läs lvärd och vi instämma gerna uti den an språkslösa förhoppningen i förordet, att äf. Tven den obetydligaste handräckning i de fria meningsutbytets tjenst skall gagna er fråga, på hvars lyckliga lösning det beror Jom samvetet skall frigöras från sina fjettTrar Med exempel hemtade ur nuvarande ame: rikanska förhållanden påpekar författarer till en början, hvilken välgörande makt religionsfriheten är äfven i politiskt och nationalekonomiskt afseende och öfvergår derefter till en historik öfver kristna religionens utveckling, dervid framhållande huruledes den protestantisza formen ingalunda framkommit genom ett trollslag, utan under ärhundraden så småningom utvecklat sig till hvad den nu är. Kristendomens grundide (tanken att genom kärlek förbrödra menniskorna) kan icke dö, men den kan påtaga och afkläda sig drägter, hvilka passa för olika tider. Vidare anmärkes, att Konstantin, som upphöjde kristna religionen till statsreligion, varit dess störste och farligaste fiende, i det kärlekens och frihetens religion blifvit ett drifbjui i statsmaskineriet, ett qväfningsmedel, som förträffiigt passade kejsardömet, men högst litet öfverensstämde med den lära som Jesus af Nazareth förkunnat, denne ödmjuke man, som väl svårligen kunnat drömma om att utrotningskrig, tvångsdop och förföljelser skulle företagas i hans namn, att hatet, splitet och bålen skulle tändas för hans skull, att jemmerrop från värniösa qvinnor och barn skulie höjas till hans ära. Troligt är, menar törfattaren, att Jesus af Nazareth i allmänhet varit långt ifrån att ana hvilka verkningar hans läror skulle åstadkomma, ty dessa läror hade vid den tid, då de predikades, länge varit förberedda. De framkommo derför icke såsom ett underverk, eharu den då djupt sjunkna menskligheten icke kunde fatta hjertats renhet såsom något annat än ett under. Kristendomen kunde derför icke framträda såsom den för alltid afslutade absoluta religiooen. Tvärtom röjde dess innersta väsende, att den var frihetens och framtidens religion. Dess id var således ett barn, som under sin tillväxt och ungdom var underkastadt barnets och ynglingens förvillelser, lärospån, hvilka skola komma den till godo vid ioträdet i mannaåldern. Fyra märkliga perioder vill förf. skönja under kristendomens ungdomsår, hvaraf de tre skulle tillhöra barnåldern och den tidigaste af dem fylia de tre första seklerna af vår tideräkning, då ännu intrycket af den öfvernaturliga uppenbarelse, som man såg i Kristi person, var något helt nytt, då fantasien var lifligt upprörd och man i alla ovanliga företeelser tyckte sig finna ett under, medan man dagligen väntade Jesu återkomst. Under den andra perioden (de dernäst fölande fyra århundradens) förlorade fentasien något af sin feberaktiga styrka, imen nu kommo i stället förföljelserna, som framkalade detta glödande hat, hvarigenom dödsöraktet bler en kristlig dygd under det menviskor läto pina sig till döds för en lärosats. Denna period var dogmernas tid. Nu börade tvisterna om Kristi naturer, huruvida ran hade blott en natur, en gudamensklig, ller tvenne naturer: en gudomlig och en nensklig, huruvida den helige ande vore en verson 0. 8 Vv., då stora kyrkomöten med östpluralitet afgjorde hvad menniskorna borde ro för att kunna ärfva himmelriket. Den tredje perioden, upptagande hela meleltiden, är mystikens tid, dä det hemligetsfuila och högtidliga får makt med sinlena, då under och dogmer. öfvergjutas med tt magiskt skimmer, då gudstjensten firas! ned utomordentlig prakt och glänsande uppåg hållas. nDet var icke nog, att man förut . pphöjt Kristus till gud; nu vågade man j: nappt tänka på honom. Man tänkte istäl-j et på hans moder. Denna period var preternas blomstringstid; deras makt öfver sjäarna var oiuskränkt.. Men man tröttnade ! id detta andefattiga lif, oah kristendorcen ; oträdde i sio. ynglingaålder. ; Med reformationen började den fjerde pe-!! ioden, till en början den qvalmiga känsloij. amhetens tid, då man ängslas, gråter, sjuner psalmer och insätter bibeln i påfvens l, lats. Emellertid börjar dock nu personlig-i jetsbegreppet göra sig gällande; man tålerl cke gerna andras föreskrifter om buru Gud ör dyrkag, och småningom utveckla sig de löer, som togo ny fart genom Amerikas jelfständighetstörklariog och franska revoluionen. I Nya Eogland var kyrkotörfattninen från början demokratisk och den personga ansvarigheten hvarje medborgares rättiget. Men just af denna grund — så är föruttarens, öfvertygelse — blef statsstyrelsens orm republikansk och hela samhällsskicket emokratiskt. Det var behofvet af sametsfrihet, som dref puritanerna till Ameika. Detta behof författade pilgrimernas konrakt vid Cap Cod; det tramkallade Rhode sland; det sammanknöt sedan alla koloniternas intresse; det var hjertat i sjelfstänighetskriget; det triumferade uti Förenta taternas konstitution; det krossade slafveet; det upprätthöll unionen och betryggar en republikanska styrelseformens herravälde.n )ch med detta allmänt och lifligt erkända ehof inträder en ny period, hvari vi som äst befinna 0s3. Från denna med ganska stor klarhet och elfständighet affattade ötversigt fortgår förf. Il en skärskådning af religionsfrihetens nuarande ställning särskilt i värt lsnd, dervid ynnerhet vändande sig mot de sofister, som nse folket änru icke vara moget. för en nfattande religiös reform, och erinrar bland nnat om huru Thorild uppvisat det vanettiga i att vilja säga: Nu är Guds ord föraradt! Längre får ej Gud upplysa själen! E nr mm mm oc Dn LL LL fr RR