Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

Hon kunde ej afhålla sig fån att se på mr Meredith. Med hvilken fattning hon hörde dem yttra sig. Hura fritt och sorglöst han blickade omkring sig. För henne var hela lifvet sig olikt, hur kunde då han vara så lugn? Hade han förgätit dagens händelser? Att sä icke förhöll sig, fick hon visshet om, innan måltiden var slut. Mademoiselle Nardi, tillåt mig att bjuda er litet blancmange, sade kaptenen. Silvia lemnade sin tallrik till betjenten, men glömde dervid den skada hennes arm lidit; en skarp plåga påminte henne nu derom och jagade blodet till hences kind. Hon kastade en blick öfver bordet, rädd att hon förrådt sig och mötte dervid mr Merediths blickar, som fulla af djupt intresse voro fästade på henne. Hon rodnade och log, liksom hon ville säga, tänk inte derpå; — det är ingenting, men han fortfor att se orolig ut under det återstående af middagen och då, efter dess slut, madame de IEpine gick ut i trädgården och Silvia följde henne, tog han första tillfälle i akt att närma sig henne och sakta yttra: Er arm plågar er, — ni måste visa hovom för doktorn. Jag bryr mig ej om att hemligheten bevaras. Er arm fordrar skötsel.n Silvia log med en behjertad min. År jag inte en romariona? sade hon halft få skämt; skulle jag ej då kunna bära en iten plåga? Men ni äter ju knäppt — ni är inte teberfri.n Mr Meredith, inföll hon med en beslutsam rörelse af handen, ni måste tillåta mig bevisa er, att jag kan bevara en hemlighet. Blir plågan mig för svår, så får jag gifva vika, men nu är den intet att tala om — nej, ingenting alls