Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

fordrades att i denna svåra tid tagaregeringstöm, marne i sin hand Ja, mina herrar, frågen eder sjelfva om vi ej åter spela det gamla stycket af anno 48. Det är alldeles samma historia: en skuggI regering gens emot en rasande pöbel, hvars lösI släppta raseri icke blott icke respekterar dessa maktegande, utan till och med måste kullstörta samhällets grundvalar. Och denna anarki, hvart leder den? Till militärdiktaturen! (Liebkneckt: alldeles som i Preussen) Och just derför emedan endast militärdiktaturen skall bli slntet på alltsammans, få vi och kunna vi ej sluta fred med republiken. Detta är ej ett krig mot Napoleon, ej mot denna republik, utan mot det gamla Frankrike med sina gamla fordringar. Och innan vår motståndare afstår från dessa sina Or ittnätiga fordringar, är inga varaktig fred för Tyskland, ingen varaktig fred ör hela den europeiska statfamiljen möjlig. Ja, mina herrar, innan Frankrike sjelf inser denna sin svaghet och afstår från sina fordringar, är ingen sund reformatorisk rörelse, intet civilisatoriskt framåtskridande i Frankrike sjelf möjligt. Och derför äro fordringar på en gränsrevision fullkomligt berättigade. (Bifall.) Under Schultze-Delitzehs tal uppmanade presidenten Liebknecht, eom af! rutit det, att jakttaga tystnad. Denna svarade att han endast utöfvade en vedergällningsrätt då detsamma vederfarits honom utan att han fått åtnjuta presidentens skydd. Härpå förklarade denna, att han trodde sig ha uppfylt sin pligt äfven mot Liebknecht. Nu utspinner sig en debatt om ordningsreglementet. Lasker frågar presidenten om det ej vore lämpligt att för att förekomma dylika afbrott fullständiga reglementet med en paragraf i denna syftning. Presidenten svarar, att det minst anstode honom, hvars pligt det var att leda diskussionen på grund af husets arbetsordning, att föreslå någonting sådant. Liebknecht: Om man ej vill lyssna till minoriteten, hvad återstår henne då annat än afbrottsutvägen? Man beskyller henne för brist på bildning; men har ej en medlem af follblodsaristokratien, som företrädesvis skall representera intelligensen i intelligensens stat, förl. lördag sagt till minoriteten att hon ej borde helskinnad komma ut från detta hus, utan att af presidenten erhålla en tillrättavisning. Skall hon tåla sådana grofheter? — Presidenten: Hr von Blanckenburg har endast sagt, att om sådant yttrats i en fransk församling talaren ej skulle kommit helskinnad från affären. Om för öfrigt huset ej är nöjdt med min ledning, återstår mig ingenting annat än att nedlägga presidiet (nej! nej!) Sedan dr Wehrenpfennig yttrat några ord om 1792 års krig, som han påstår ej ha utgått från koalitionon, utan från girondisterna, öfvergår man till specialdebatten. Liebknecht, som nu erhåller ordet, yttrar: Då det blifvit förklaradt att kriget är absolut nödvändigt, emedan Frankrike alltid sträfvat efter att ntöfva ett öfvervälde öfver Europas folk, så känner jag mig föranlåten att med fullaste öfvertygelse uttala mig emot lånet. Icke från det franska folket, icke från det republikanska partiet har nemligen någonsin detta anspråk höjts. Det är ej de som sökt splittra Tyskland. Ej de franska, utan de tyska furstarne var det, som begagnade reformationstidens politiska förvirring, och gå vi tillbaka i historien, hvem var det som efter reformationstiden arbetade på Tysklands splittring? Det var de tyska furstarne, och ej den minsta skulden härför drabbar särskilt huset Hohenzollern. (Här uppstår i salen ett starkt sorl, då några ledamöter tro sig ha hört talaren säga huset Hohenzollerns förräderis. På presidentens fråga förklarar talaren sig ej ha sagt någonting sådant. Hade han gjort det, skulle han äkorligen ej dölja det, då han ej skydde att säga äfven detta. Oro och häftigt sorl.) Jag har talat om farstarne såsom skulden till Tysklands splittring och Frankrikes stärkande. Sen på Metz, Tou och Verdun, sen på Strasbourg. — — — Presidenten uppmanar nu talaren att endast yttra sig öfver den föreliggande paragrafen, men då Liebknecht påstår sig ej kunna utan dessa deduktioner motivera sitt votum öfver lånet, tillfrågar residenten Simson huset om han får fråntaga taaren ordet, hvartill huset med mycket stark majoritet samtycker. Mende: Mina partikamraters öde skall ej afhålla mig ifrån att motivera min mening. Det är nu 2:dra paragrafen, som är före. I denna paragraf är det fråga om beviljande af penningmedel. essa penningar skola användas till krigets fort-. sättande. Mina herrar, jag protesterar mot denna bevillning, som ej har något annat syfte än att i statsförbindelse med oss upptaga en befolkning, som redan i nära två hundra år varit sammanvuxen med det franska riket och som redan) längej känt sig som en fransk befolkning. Sen I ej ur hvilka djupa sär det tyska folket i följd af detta krig blöder? Det vill freden, det vill också att dess furstar akta främmande folks sjelfbestämningsrätt, då det väl ser faran att de ej skola akta det egna folkets. Jag protesterar slutligen emot att man fråntagit representanten Liebknecht ordet. I Spanien var det till och med under vissa omständigheter tillåtet att lasta Gud och religionen, och här skulle man ej ens få uttala ett klander öfver en regering och en konung! Vid den slutliga omröstningen blef krigslånet pr med 178 röster mot 8. Dessa 8 voro Bebel, Ewald, Fritsche, Hasenclever, Liebknecht, Mende, Schraps och Schweitzer. Kryger från Nordslesvig nedlade sin röst. En af Indep, belges korrespondenter i Rom skildrar i ett bref af den 21 Nov. befolkningens sinnesstämning derstädes. Han skrifver deri bland annat: Romrarne ha funnit sig sårade af den ringa brådska, konungen visar att taga ibesittniog den vackraste siraten i sin krona. Denna omständighet söka för öfrigt de klerikala och de fanatiske att illslugt göra si till godo, De påstå nu, att Victor Emanuel aldrig skall våga komma till Rom, likasom de nyligen försäkrade, att den italienska armån aldrig skulle komma öfver dess murar. Påfven gör sig sjelf till fortplantare af dessa rykten; han berättar med välbehag om mystiska drömmar, i hvilka han ser oräkneliga legioner af englar eller zuaver — hvilket i hans ögon är sak samma — skynda till hans hjelp och förjaga de gudsförgätne. . Gamlaoch nya testamentet äro u pfylida af berättelser om drömmar, som Gud skickat till sina utvalde. På detta sätt underrättades patriarken Josef om sin hustrus intressanta omständigheter; på samma sätt fick han befallning att begifva sig till Egypten med sin förstfödde; det är med ett ord nästan alltid genom drömmar, som himmelen tillkännager sin vilja. Det är ej att undra på, att påfven, hvars inbillningskraft näres af denna RARE ER TEE DT