Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

venster inåt skogen och Silvia såg honom e mera. Hon visste att han skulle komma till baka, att hennes ensamhet blott var skenbar icke verklig, men äfven denna skenbara ens lighet — så djap, så tyst och vördnadsbju dande i all sin skönhet, var mera än hol kunde bära, Hon var ij vissa tall ännu et barn. och som rädda barn läga göra, gömd hon ansigict I händerna och böjde ned sit hufvud. Är det något som fattas mademoiselle?, frågade en sträf röst nära intill henne. Silvia såg hastigt upp. Den rödhårig värdshusvärden i Saint Remy stod framfö henne, barhufvad som vanligt. Denne är mannen; han har smugit si; efter oss! tänkte Silvia och sprang upj samt ställde sig dödsblek och orörlig framftö! honom. Men i Jean Varots hela uppträdande var intet som egentligen rättfärdigade en dylik misstanke. Han bar hvarken bösss eller annat vapen; ja, icke ens en käpp och såg på henne med den skuldfries fasta blick Kunde en mördare blicka så? — en mördare hvilken traktat efter andras lif och måhända ånyo skulle göra det! Var väl denne värdshusvärd med dena kalla blicken en sådan man! Var det han som hade skjutit på mr Meredith, då denne satt i sitt arbetsrum, och var det äfven han, som denna dag krupit bakom klipporna som en orm, för att få säkrare sigte? Hade kulan, som varit afsedd för mr Merediths bjerta men som i stället snuddat förbi Silvias arm, aflossats från Jean Varots bössa. Hvad förde honom till denna ensliga plats? Hvarifrån kom han så hastigt? Hvar är monsieur Meredith ? utropade hon på franska, i detsamma som en förfärande misstanke grep henne. Hvar är han? — hvad har ni gjort med honom ?