Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

I nordtyska riksdagens session förl. mån dag framstälde Duncker till förbundskansler en interpellation med anledning af de ingrep i den personliga friheten som särskilt genor Jacobys, Krygers med fleres häktande eg ram. Hr von Delbräck förklarade sig vilj i nästa vecka besvara interpellationen: Under intrycket af den allmänna farhåga för en utländsk invasion beslöt nordtyska riks dagen vid krigets början att förlänga sin fullmakter, som skulle gått till ända i Sep tember, till årets slut. Sedan det nu blifvi fråga om att den nya förbundsförfattninge äfven skulle föreläggas denna riksdag til stadfästande, har dennas behörighet att i et! så vigtig sak besluta blifvit starkt ifrågasat inom fortschrittspartiet. Protester ha der emot blifvit afgifna, och vi ha redan om: nämnt huru en medlem af detta parti, voi Hilgen, till riksdagen insändt en förklarin; att han ej längre anser sig ega fullmakt at sitta der. Bland dem som på det bestämda ste uppträdt mot denna usurpation är den ut: märkte patrioten professor Virchow, som i et till Zukunft insänd skrifvelse nedlägger el högtidlig protest deremot att de nuvarande riksdagsmedlemmarne beslata om den nya för. fattningen. De kunna det, anser Virchow hvarken ensamma eller i förening med di sydtyska representanterna, ty de skulle deri genom på törhand påtrycka den nya författ. niogen den förhatliga prägeln af ett olaglig ursprung, säkerligen den sämsta gåfva som kunde gifvas ett folk som genom så mångs omständigheter är bragt tillinre olikhet. Mer om folket sjelf iogenting gör för att förfäkts sin rätt och fordra nya val, så skall majoriteten med samma högmod som sedan länge karakteriserar det nationalliberala partiets publicister otvifvelaktigt fortfara att icke blott stifta lag utan äfven grundlag för Tyskland. I måndagens session företogs äfven tredje läsningen af krigsbevillniogsfrågan. De märkligaste yttranden som i detta debatternas sista stadium förekommo voro dr Götz, SchultzeDelitzehs och Liebknechts, som äunu en gång oppträdde. Götz hade i de tyskaarmeernassegrar helsat en framtid, i hvilken folken skulle lefva fredligt tillsammans. Detta hans hopp hade ej gått i fullbordan. Icke freden, utan ett ständigt krig hade blifvit följden. Annexionen kunde han ej betrakta som någon garanti för freden, hon skapade blott en ny gräns, Det vore derför med tungt hbjertal som han sade ja till regeringens begäran. Hans nationalkänsla sade honom nemligen att Tyskland ej finge hvila förr än Paris vore i dess händer. Schultze-Delitzch ansåg den åsigten att kriget hade kunnat slutas med Sedan och att Tyskland nu förde ett nytt krig mot republiken för en förvrängning af fakta och politiska grundbegrepp. Innehållet af Frankrikes hela politik, som är dess folk medfödd och hvari det vuxit upp, är att TyskJand skall hållas tillbaka. Deraf Åkandet efter Rheingränsen, som republiken mottagit af bourbonerna. Beviset derpå är 1792 års krig (Liebknecht: Åhå! koalitionen!) Jag ser jag måste ge dessa herrar en lektion i historien. Frankrike var det som i freden i Basel. öppet uttalade en fordran på hela Rheingränsen, det revolutionära Frankrike var det återigen som i freden i Campo Formio, i Luneville upptog detta yrkande och med styrkans rätt äfven genomdref det. Den venstra Rheinstranden var ändamålet med alla republiken Frankrikes krig. Och så kan ej heller republiken erbjuda oss några garantier för en varaktig fred, och härtill, mina herrar, härtill är det socialdemokratiska partiet i Frankrike skuld. Det är en skuggregering med hvilken vi måste sluta fred, en fred som skall grundlägga den närmaste framtiden, en regering som i denna Jaglösa tid af folkraseri och anarki knappt kan hålla sig sjelp uppe, oaktadt vi ej heller Vd förbise hvilket mod det