Aftonbladet – 2 december 1870, sida 3

for TT ket OTO Ow SUWwW a Errv uppgifva allt hopp om att dess religion skulle komma ut ur det förderf hvari hon under en lång tidrymd försjunkit. Väl förkunnade Nanuk i 15:de århundradet sikhernes jemförelsevis rena lära och grundlade på en gång ett folk och en kyrka; raen de tvåhundra rillionerna af Hindostans invånare höllo ännu fast vid sina tre millioner gudar, och ända från Himalaya till Kap Comorin ha först på den senaste tiden utsigter visat sig till en förändring till det bättre. Den våldsamma kampen mellan den engelska och den indiska civilistionen har emellertid frambragt en ny källa till ljus och värme likasom det säges, att en sammanstötning mellan tvenne klot i verldsrymden Iskulle skapa en sol. Visserligen baf vi icke kunnat lära hinduerne vår kristendom. De missionärer som verkat i Indien — likasom i alla länder med gammal civilisation — synas hafva hoppats förgäfves, såvida man Iser på den omedelbara omvändelsen af massorna. Men beröringen med vår upplysning, I filosofi, tänkeoch lefnadssätt bar omärkbart Imen säkert gifvit brahminernas fordringar och TIhela den brahminska läran och systemet dödsstöten. Såsom den man, om hvilken vi här skola tala, sjelf yttrat till författaren, är det icke en enda af de många hinduer hvilka erhålla undervisning i statens fullständigt verldsliga skolor, som fortfar att hålla sig tillsina fäders tro. Han öfvergitver den icke genom en våldsam omvändelsekamp; den faller af Isig ejelf bort från honom, likasom den hvilken en gång sett månen genom en tub icke mera tror sig se en menniska, en buske eller en hund i densamma. Och när den gamla tron sålunda är dödad, synas de europeiska ideerna göra ett utomordentligt starkt intryck på menniskor, som i andligt hänseende äro så olika dem hos hvilka de uppstått. Sådana föreställningar t. ex. som Guds enhet och själarnes likhet, som på oss endast göra ett svagt intryck, emedan vi äro så vana vid dem, framstå för den unge hindaen som uppenbarelser af en ontsäglig storhet. Den förste som kände verkningarne af den andliga beröriogen mellan engelsmännen och indierne under den senaste generationen var dea ädle bengalern Rammohun Roy. Såsom en bildad, förståndig och tolerant man var han snarare den indiska reformationens Eraswus än dess Luther, och han synes så litet ha velat bryta med den gamla tron att det är lika omöjligt för hans landsmän att neka som för de engelska unitarierna att påstå, att han lefde och dog som kristen. I alla händelser försökte han icke pålägga sina hindniske efterföljare någon form 3f kristendomen och efterlemnade en liten församliog i Kalkutta, der endast dyrkan af en Gud var föreskrifven och baserad — temlien chimeriskt — på de nationella heliga böcerna. Likasom de gamle tyska reformato. rerng8 trodde, att det icke behöfdes någonting annat än blott att återgå till Bibeln, så befann sig Rammohun Roy, hvilkens kännedom om sin nations heliga skrifter måste ha varit i bög grad inskränkt, i den villfarelsen, 2tt bon blott behöfde hänvisa till Vedas för att finna den renaste teism och en ftullständig sedelära. Den lilla församling, som sålonda var bygd på den dubbla grundvalen af naturlig religion och Vedaböckernas auktoritet, lefde i några är ett obemärkt lif i Kalkutta och skulle sannolikt hafva fortfarit dermed tilldess hon utdött eller sjunkit till jorden mellan sina tvenne olika grundpelare, om hon ieke vunnit en ny anhängare i en ung man af en ennan nator än hennes förre ledare — Keshub Chunder Sen. I denne man och i bans verk har enligt vår tanke de europeiska idcernas inverkan på asiaterna nått sitt fullkomligaste resultat. Keshbub Chunder Sen var uppfostrad iden rent brahminska tron och hade lärt att dyrka Visbnu, Siva och hela den hinduiska gudaskaran. Hans moder isynnerhet fasthängde med stor fromhet vid de gamle gudarne, och den sorg som hans senare affall förorsakade henne, och derigenom hans eget kärleksfulla hjerta bar utan tvifvel utgjort ett vigtigt moment i hans lif. Keshubs farfader, Ram Comul Sen, var en mycket framstående man af en ovanligt ädel karakter, som innehade hedrande poster i Kalkutta, en tid som myntmästare och en annan tid som kassör för banken. Den unge Keshub, som fick sin uppfostran vid de offentliga skolorna i Kalkutta, erfor emellertid det vanliga inflytandet af den engelska undervisningen. Hans barnsliga brahmaism föll af honom som en ntsliten klädnad, och han fann sig i de ungdomliga lidelsernas ålder fullständigt i saknad af en religion, för hvilken hans förnuft kunde böja sig och vid hvilken hap i sitt ssmvete kände sig 1.oraliskt bunden. Avpgestfall och kastad fram och åter mellan sina nyckfulla böjelser att följa sin egen vilja och sin längtan efter högre ting, genomgick han samma andliga kris som man vet att så många andra själar genomgått. Han erkände uttryckligen för sig sjelf, att han ingenting visste om Gud eller om en tillkommande belöning eller straff och att han icke kände eller erkände någon moralisk auk-toritet utom sitt eget samvete. Men det, som återstod för honom, då han sålunda i sjelfva verket var inskränkt till de första begynnpelsegrunderna för ett sedligt lif, var nog. Hans bjerta vitnade ännu om, att rätt var rätt och orätt orätt, att sanning, rättvisa, renhet och kärlek voro någonting skönt och godt, att lögn, trolöshet och hat voro onda; och allt detta stod fast äfven i en verld der alt annat var höljdt i en evig ovisshet. Han beslöt med allt det allvar som afsörandet kräfde, att han skulle välja det soda och förkasta det onda, inrätta sitt if, eåvida han hade kraft dertill, efter sitt fn bene rg fa I fee JV re BR VE VR Br Kr kr RR RR LA SN M Ry Sth RT 10 00 Dt D08 3 ÖB Förs i mil 0 Pr PA I Ni ti ti I t: 10 de ti 5