Aftonbladet – 2 december 1870, sida 3

skräckelse. .Låt oss gå! ack låt oss gål ropade hon. Mr Meredith sökte öfvertyga henne orm att ingen anledning till fara fanns, men hor va alltför uppskrämd för att lita på han ord. Låt 0ss gå, ack låt oss gå! upprepad hon ånyo och af undseende för hennes ångest gaf hon efter. De togo den första gångstig som de sägo Den var smal och krokig och de följde ho. nom tills de kommo till en bred väg, snör rät, sval och skuggrik. Tror ni att vi här äro säkra?, frågad Silvia hastigt. Det gör jag; men jag erkänner mig int veta hvar vi befinna 0oss.n Är det möjligt? utropade Silvia bestört Ja, så är det. Envligt allt hvad jag vet har jeg aldrig förr varit här.o Är då skogen mycket stor? Ja, flera qvadratmil. Silvia såg sig om med en känsla af vördnad för den storartade natur hvari hon be: fann sig. Kronorna af de höga träden slötc sig tillsammans öfver hennes hufvud. Borton dem reste sig på ömse sidor pelarlika stam. mar af präktiga, gamla boken och der bortom vidtog det täta snår af småskog, hvarui de nu hade kommit fram. Hon såg upp efter himlen; den var gömd af den täta grönskan som vid allens båda slutpunkter sänkte sig i ett trångt hvalf. Blott här och del genomträngde en gyllne solstråle löfhvalfve och föll bjert på djup, grön mossa omkring trädens rötter. Den stillhet som tillhör er het middagsstund hvilade ötver derna tafla Ovilkorligt drog sig Silvia närmare intill mi Meredith, såg upp i hans ansigte och hviskade: Jag är rädd. Nu erfor hön rädsla för egen skull, men