Aftonbladet – 2 december 1870, sida 3

. L . .I Anda till för några få år sedan var de lallmänna föreställningssättet till och med ibland upplysta engelsmän det, att inom kriIstendomens gränser allt var samladt som förItjenade namn af religiös sanning och kunIskap om Gud och pligten. Utanför dem. I menade man, var menniskoslägtets tro blott Jen ren väfnad af villfarelser, och det var förspilld möda att vilja skilja de mörkare loch ljusare trådarne i den väf i hvilken så I många hundra millioner menniskosjälar voro Ifångna. Förgäfves hade Paulus anfört ett tänkespråk af hedningen Aratus för att bevisaatt alla m-nniskor voro -Guds slägte.,och uttalat, att bland allehanda folk,, — således i alla de olika formerna af hedendom — är den som gör Guds vilja honom behagiig. Förgäfves hade den ädlaste bland kyrkofäderna, Chrysostomus, utförligt visat, att de hedniske lagstiftarne måste hafva varit lärda af Gud, emedan de icke kände till Moses. Vår tids kristne visste bättre besked än Paulus och Chrysostomus och funno sig mera tilltalade af Tertulliani och de med horom likasinnades föreställning, att de hedniske gudarne vore verkliga djeflar, hvilka insögo röken af de offer som bragtes dem och lurade i afgudarne, från hvilka de utsände orakel med lärdomar från den furste som har makt i laftenx. Då för vidpass ett århundrade sedan Orienten började upplåta sig för de vettgiriga europåerna, inträdde en reaktion mot den allmänna föreställningen om hedendomen; men den leddes tyvärr på ett sådant sätt, att dess spår voro försvunna efter förloppet af en menniskoålder. Det var förnämligast Voltaire som tog sig för att förherrliga Confucios, Buddha, Mohammed och Zoroaster på de judiska profeternas och de kristna apostlarnes bekostnad, och han gjorde det på ett så orimligt sätt, att då Anquetil du Perron hade utgifvit sin öfversättning af Zend Avesta och några lärde börjat studera den tillika med Koran och stycken af kinesernas heliga skrifter, fann man dessa böcker stå i en nästan komisk. kontrast till de öfverdrifna föreställningar man gjort sig om dem, och den triumf? som teologerna af gamla skolan firade öfver hednisk vilifarelse och dårskap var ännu fullständigeare än förut. Men efterhand då våra landsmän nedsatte sig i mohammedanernes, buddhaisternes och brahmaisternes land, blef det omöjligt att fasthålla det åskådningssättet, att alla dessa tusentals menskliga varelser, som bodde rundt omkring dem, skalle lefva i ett fullstärdigt andligt mörker. Visserligen voro många af deras föreställningar brokiga och barnsliga, deras plägseder o!ta grymma och förnedrande och deras lefnadssätt bar ofta spår af grymhet och förderf. Men icke destomindre blef det på längden omöjligt att förbise hvad man ständigt hade för ögonen: en viss uppriktig tro på en osynlig Herre, en sträfvan att genom tillbedjande närma sig honom och ett försök att ordna sitt lif efter hvad man ansåg vara hans vilja. Icke heller kunde någon, som fått sina ögon öppna för den oerhörda vidskepelse, som blomstrar under kristendomens namn och för, det fruktansvärda förderf som frodas i skuggan af korsets tecken på våra kyrkor, fiona det så alldeles afgjordt att gränslinien mellan Benares och Londons religion var så skarp och djup, att den ena var absolut falsk och den andra fullkomligt sann. Så kom en hel skara af lärde, som gjorde oss bekanta med den gamla heliga litteraturen — Jones och Wilson, Burnouf och S:t Hilaire, Bleek och Westergaard — och en ny verld låg öppen för oss. Vifunno icke, såsom encyklopedisterne med orätt förmodadt, biblar lika goda eller bättre än den som så länge varit oss dyrbar. Den hebreiska litteraturens öfverlägsenhet äfven ur rent itterär synvunkt framträder med förnyad fans Du då vi bafva sanskrit-, zendoch e kinesiska skrifterna att jemföra henne med. Men vi hafva kommit dessa forntidens siare och forskare värmare, och vi fiona i Indiens, Persiens och Kinas skalder och lagstiftare män med samma passioner, samma begränsning i sitt vetande, samma diktan och traktan som vi, och deras ord finna gensvar i vårt hjerta, trots det oerhörda svalg tid och rum som skiljer oss. Bland alla Indiens religioner har den, tilll vilken det öfvervägande antalet af våra inliska undersåter bekänner sig, af många skäl let, största anspråket på vårt intresse. En iatorlig källa till sympati är den slägtskap :! om för omkring tretusen år sedan bestod nellan deras och våra förfäder, så att deras ieliga sanskritspråk ännu ionehåller alla de ulmännaste orden af vårt språk. Den poeiska skönhet som utmärker vissa delar af Vedaböckerna, de djupa enskliga känslor f fromhet och ånger, som andra af dem anlas samt dessa mystiska skrifters höga åller och vidsträckta erkännande, allt bidra-j er att öka vårt intresse för dem. Vi sökal: kapa osg en bild af den tid, då Rischierne, le helige skalderne, författade de äldre hymli erna och vi finna den full af religiös känsla : nen utan fasta former och utan benägenhet att : telnai en viss föreställniog om:gudomlig makt : ch godhet. Några århundraden derefter 823 vili ela moralsystemer och en fullt utvecklad !1 ierarki framväxa och presternas tyranni och i ördert förmörka landet. Buddhaismens stora : formation, som varade omkring 1000 årlg ch derefter försvann från Indien och drog c 8 1 g g I g undan till Ceylon, Siam och Tibet utgör adastett kort arbrott i brahminernas maktkräktniog och religiösa förnedring, och då iohammedanen Mahmud från Ghizneh eröfde Indien, såg det ut som om man måste SERIE EEE ENE REAR SEEN EA EEE kräckelse. Låt oss så! ack låt oss gål!lf