Aftonbladet – 2 december 1870, sida 3

mr Meredith, som såg att Silvia knappt kunde andas. Hon sjönk ned vid foten af en gammal, krokig ek och gömde ansigtet i sina händer och brast i gråt. Här är ni säker, mademoiselle Nardi, yttrade han lugnande; jag försäkrar att ni är det. Tror ni att jag tänker på mig sjelf? frågade hon med bruten röst, i det hon hastigt tog bort sina händer och såg upp i hans ansigte. Nej, mr Meredith, det gör jag inte; men jag tänkte att jag ser er stå här full af styrka och lif, och att om kulan ått endast litet högre, skulle ni måhända igga död och kall på jorden framför wmig! Mr Meredith svarade icke. Han hade hastigt blifvit helt blek vid åsynen af att ärmen på hennes ljasa musslinsklädning var fläckad af blod. Utan att yttra ett ord, slet han upp klädningsärmen. Kulan hade rispat Silvias arm ofvanför handleden, men det var blott ett skinnsår; det såg han genast, Gud vare lof, det är ingenting! sade han och drog djupt efter andan; det är alls ingen fara!, Å Han sade intet vidare, men då han tog upp sin näsduk och förband hennes arm, tänkte han, att denna bleka, unga flicka hada vågat sitt eget lif för att rädda hans, — att hona med förfäran i sina blickar hade tvingat honom -att icke lemna skogen. På samma gång han med skarpsinnighet och snabbhet uppgjorde sin plan att få mördaren fångad och öfverbevist, rörde sig i djupet af hans hjerta en känsla af berusande sällhet, den han ej försökte qväfva. Men Silvias tankar förmådde icke taga någon annan riktning än med afseende på den dödsfara de så nyligen med knapp nöd undgått. Prasslandet bland ormbunkarne af något litet skogens vilda djur, kom henne att springa upp med ny för