Aftonbladet – 30 november 1870, sida 3

1 Daturlupgtvis ocksa delning maste ske, om boet 1 efter den norska statskyrkan skulle utredas. 1 Att helt enkelt öfverlåta åt den blifvande I sjelfständiga och sjelfstyrande kyrkan sjelf I latt löna sina prester, så som det t. ex. sker -1i de amerikanska frikyrkorna, går icke an, -)så länge presten vid sidan af sina presterliga I göromål tillika har en hel hop helt och hållet t I verldsliga, och till och med om ett fullstänI digt frånskiljande skedde äfven i detta afI seende, vore saken icke dermed afgjord. Att få hela detta invecklade förhållande ordnadt i loch den i och för sig otvifvelaktigt alldeles -Iriktiga principen om statens och kyrkans skilsmessa satt i verket i full följdriktighet Iskall, så framt ej en kris inträffar, kanske lerfordra mansåldrar. Åtminstone har man I skäl att icke vänta sig någon särdeles skyndsam utvecklivg, då man besinnar, hvilken tid I det har tagit att lossa på pågra af de out härdligaste band, som tyngde på religionsI friheten, och huru det ännu icke har lyckats Jatt lägga ens den aldraförsta grundvalen till kyrklig sjelfstyrelse, en föreamlingsrepresentation. Jag skall belysa detta med några historiska data. Ävda till är 1845 var den ställning, hvari icke-lutheraner befunno sig i Norge, alldeles ofri eller, riktigare sagdt, rättslös. De hade väl tillåtelse att vistas i landet, ty det var blott för judar och jesuiter, som dettas gränser voro stängda — hvilket, hvad judarne angår, fortior att vara fallet ända till år 1851, och ännu är fallet beträffande jesuiterne. Men rättigheten till religionsutöfniog var dem nästan alldeles -förvägrad.: Till och med det undantag, som enligt folkrätten var oundgängligt, nemligen beträffande främmande ministrars devotio domestica, var omgärdadt med en mängd försigtighetsmått, att predikningarne icke skulle bållas på norska, att ingen annan än vederbörande minister och bans tjenare fiogo vara tillstädes o. s. v., från hvilken sistnämnda tvåvgsätgärd det undantag likväl sedermera gjordes, att romerska katoliker skulle kunna betjenas af de främmande mivistrarnes prester i ministerhotellerna. Det enda icke lutherska kyrkosamfund, som irom vissa gränser hade rättighet till religiopsutöfning , var epvligt det särskilda privilegiet af: den 15 Maj 1747 det reformerta, hvarjemte exceptionella föreskrifter funnos införda i någrä städers privilegier. Så kunde t. ex. i Fredrikstad älla främmande religionsbekännare utom judar, socinianer och photinianer göra sig förhoppning om fri religionsutöfning; enabanda var förhållandet i Kristiaosand, Hamterfest, Vardö och Tromsö. Och lika litet som icke-lutheraner kunde låta de nödvändiga kyrkliga förrättniogarne — nattvardsgång, dop, begrafning, äktenskap o. 8 V. — verkställas af egpa fasta prester, lika litet kunde de begära, att de blefve verkställda af statens prester. Genom dessa och dylika påbud, hvilka alla förskrefvo sig från föreningen med Danmark — 1814 års grundlagen stadgar blott, att den evangelisklutherska religionen förblir statens offentliga religiono — hade man fått en mängd utvägar att genom yttre våld befrämja statskyrkans instressen, och dessa utvägar lemnades ej obegagnade. Ett och annat exempel såväl på revenliv som på straffande religionsförföl-! Jelse ädrogo sig emellertid uppmärksamhet och väckte allmän förargelse, och detta i förening med den tolerans, som var en naturlig följd af nationens stigande upplysning, gaf slutligen — ehuru först efter ihärdigt motstånd såväl från de doktrinära som från den bondeoppositionälla sidan — uppbot åt 1845 årg dissenterlag. Denna var så till vida ett framsteg, som härigenom tillvaron af ickelutherska kyikosämfuönd blef erkänd och deras förhållanden lagligt ordnade. Men det sätt, hvarpå dissenternes borgerliga rättigheter blefvo genom detta ordnande begränsade, kunde icke kallas liberalt. Icke desto mindre finns dissenterlagen ännu qvar i oförändradt skick, ja, pågot försök har icke en gäng gjorts att underkasta den en revision. Förslag att få ofvannämnda 92 i grundlagen uppbäfd hå flere gånger blifvit förkastade af storthinget, och icke heller de öfriga försöken att göra åtnjutandet af medborgerliga förmäåver och rättigheter mera oberoende af trosbekännelsen ha medfört något resultat. Vid sidan af det eålunda med mycket ringa frukter belönade arbetet på att verkliggöra religionsfrihetens grundsats i institutionerna gick äfven en sträfvan att i någon mån väcka lif och sjelfmedvetande inom kyrkan; men här ha frukterna varit ännu mindre. Det enda sätt, hvarpå man här har kunnat uträtta något, har varit på den privata associationens väg, och särskild betydelse ha i detta atseende missionssällskaperna haft. Det var en fullkomligt riktig uppskattving af dessa, som en af vår kyrkas biskopar gjorde, då han nyligen yttrade, att hvad som fordom nästan blott lefde såsom en hemlighet i smärre vänkretsar, isynnerhet bland bröderne och Hauges vänner,, utvidgade gig genom missionssällskapets möten derhän, att det märktes såsom ett band mellan de kristligt troende i det hela, och i sammanhang med den utåt riktade omsorgen för Guds rikes utbredning bland hedningarne vände sig tanken inåt på tillståndet i hemmet och ä Guds rikes befrämjande inom statskyrhang råmärken. Men med detsamma kom man äfven att känna bristen på de hos oss ännu saknade vilkoren för församlingens sanna trefnad och att tänka på, huru den kunde atbjelpas. Det var ingen tillfällighet, utan ett naturligt sammanhang, som mycket snart förband dessa möten till behandling af kyrkliga frågor med de större missionsmöten, som höllos ötverallt i landet.. Hvad som på den senare tiden särskildt bidragit att förvandla de i början kauske temligen oklara saknaderna till bestämda anspråk har säkerligen varit det behof, som med allt större och större styrka har gjort sig gällande att på alla fält sätta i verket sjelsftyrelsens grundsats. De, som ha arbetat på en konseqvent tillämpning af denna på det verldsliga området, ha icke kunnat tillsluta ögonen för, att det är en handling af rättvisa och klokhet att understöda de religiösa samfunden, då dessa önska erhålla större sjelfbestämmelse, och det parti, som man hånande kallat det kyrkliga organisationspartiet, har härigenom fått värdefulla bundsförvandter, hvilkas bistånd kanske kan bli det till mycken hjelp, till och med om de personligen stå fjerran från den rejigiösa lifsåsigt, som är partiet egen. Detta är ett betydelsefullt faktum, och det är, om