Aftonbladet – 30 november 1870, sida 3

dnär detta var gjordt vore tiden kommen avi notrosta kyrkan med en sjelfständig organi Isation; det skulle vara en inkonseqvens fråt kyrkans egen sida, om hon begärde sjelfständighet på samma gång hon ville, att det beskyddande förmynderskap, som staten hittill har låtit komma henne tillgodo, skulle fortfara. Här ligger, om jag icke mycket misstager mig, det vigtigastei hela den jäsningsprocess, som dessa ideer nu hålla på att genomgå hos oss. Från iogendera sidan vil man taga det första steget, utan inbjudei ihärdigt än med goda ord och öfvertalande än på ett sätt, som närmast måste karakteriseras som hotande, motparten att begynna med eftergifterna. Den, som med uppmärksamhet har följt de långvariga kyrkoförfattningsstriderna i Danmark, måste ha sett, att det är en alldeles analog tvist, som der i åratal har fördröjt uppfyllandet af den danska grundlagens löfte, att folkkyrkans författning skall ordnas gejom lag, ock detta ehuru staten der icke på långt när är så fast bunden vid kyrkan, som fallet är i Norge. Hvad slutet skall bli i Norge, är icke svårt att förutsäga. Någon kompromiss om samtidiga, ömsesidiga eftergifter kan icke ingås, då religionsfrihetens genomförande och åstadkommåndet af en kyrkoförfattning icke kunna ske genom en öch samma lag. Till följd häraf skall det bli staten, hvilken ja har den lagligt ordnande och konstituerande makten, som först kommer ått se sina egna intressen till godo, d. v. 8. realisera en mer ller mindre fullständig religionsfrihet. Deltaga nu de, som uppträda såsom förespråkare för de kyrkliga intressena, tillika verksamt i att befrämja religionsfriheten, så skulle de för sin gak förvärfva en sympati, som kanske skall bli af afgörande betydelse; hvarom icke är det all utsigt till, ätt kyrkans sjelfetyrelse icke skall komma att framgå ur den lagstiftande maktens beslat, utan ur en våldsam kris: bildandet af en frikyrka: Det var under storthingedebatterna den 11 Januari 1869 om anslaget till det af regeringen föreslagna delibererande kyrkomötet, som en af representanterna för staden Bergen, den kanske väl mycket energiske skolinspektören Irgens, yttrade, att om nu ingenting gjordes för en reform i vår kyrkoförfattning, så vore underhandlingens tid förbi och handlingens tid begynte; då begynte utträdandet, och då skulle det bli en pligt för en hvar, som hade blick och sinne för denna sak, att efter bästa förmåga med mun och penna verka för utfrädande, emedan det då imåste vara klart, att Norges storthing icke skulle göra något med denna sak. Så läto orden, ansleget försägrades, men om något utträdande har men ännu icke hört talas. och frikyrkan har ännu icke kommit till stånd. Men af alla de större möten, som derefter ha hållits, har det knvappt funvits ett enda, på hvilket man icke varit inne på frågan, om icke en frikyrka, i hvilken man kunde ordna sig efter Guds ord och samvetets bud, skulle vara att föredraga framför den sammanblandiöiog af verldsligt och andligt och det dermed följande själstvånet, hvilka äro en oundgävglig följd af statsyrko-institutionen. Det är både många och vigtiga röster, som ha besvarat denna fråga med ett ja, och om också största delen af de prester, som öppet ha erkänt de frikyrkliga förhållandenas företräde framför de statskyrkliga, ha varit nog försigtiga att tillläggs, att de sjelfva icke skulle aktivt bidraga till att frammana en sådan förändring, atan öfverlåta detta åt tidens och utveckingens egen gåog, så har det dock icke vavit brist på dem, som icke ha nedlagt någon dylik . reservation till förmån för sin egen passivitet. Förnämligast har det varit i Bergen, till en del också i Throndbjem, som öfvertygelsen om nödvändigheten af en skilsmessa mellan statens och kyrkans områden har gjort sig gällande; på stiftsmötet här i Kristiania kom denna tanke mindre fram, åtminstone skedde det blott i form af sidoanmärkningar, och ett försök, som professor L. Aubert gjorde att föra diskussionen in på den afgörande punkten, förhållandet mellan religionsfrihet och kyrkofrihet, ledde icke till någonting; ingen vill direkt inlåta sig på detta ömtåliga ämne. I det hela taget har man också jå alla dessa möten mindre sysselsatt sig med principerna än, med de särskilda partiella reformer till religionsfrihetens och kyrkofrihetens befrämjande, som genom att förut ba blifvit föreslagna på storthioget ha kommit på dagordningen. Det är bär fyra frågor, som stå i främsta rummet: uppbäfvande -af den genom grundlagens 92 embetsmännen ålagda förpligtelsen att bekänna sig till statskyrkan, upphäfvande af förpligtelsen att inom det 19:de äret låta konfirmera sig, införande af civilt äktenskap samt slutligen inrättande af församlingsråd — de båda förstnämnda reformerna i religionsfrihetens, den sista i den kyrkliga sjelfstyrelsens intresse. Så länge dessa frågor än ba varit diskuterade här hos oss, och huru tydligt det än må synas, att en lösning af dem i frisinnad riktning kräfves af rättvisan, hviiken man i längden icke ostraffadt kan undandraga sig, är det dock tyvärr långt ifrån, att enhällighet råder i afseende på dem. Det är t. ex. icke mer än ett par dagar sedan jag i en af våra provinstidningar läste en förklariog från en prest, riktad mot alla de fyra ofvannämnda reformerna, i hvilken det bland annat om det civila äktenskapet heter, att det blott skulle öppna ett vidsträckt fält för oanständighet och hedendomp, och om konfirmationen, att det skulle vara särdeles skadligt att nedsätta den i den allmänna meniogen genom att göra de bestämda löftena beroende af hvarje konfirmands eget godtfinnande till mer för kristendomen och till utbredande af hedendom. Nu måste man komma ihåg, att de löften, hvilkas afläggande eller icke-afläggande ej borde öfverlemnas åt vederbörandes godtfinnande, gå ut få bekännandet af ett personligt trosförhållande och af vilja att stå fast vid detta, och derpå höra hvad en prest offentligen berättade på stiftsmötet i Throndbjem i fjol. Han bade, berättade han, en gång dagen före konfirmationshögtidligheten vändt sig till kopfirmanderne hvar för sig och bevekligt frågat dem, om de nu också verkligen trodde på det, hvarpå de följande dagen skulle aflägga bekännelse: nästan alla svarade de honom